Psaltaren 129

1 En visa i högre choren. De hafva ofta trängt mig, allt ifrå min ungdom; så säge Israel;

Ein Stufenlied. - Sie haben mich schon oft von Jugend an bedrängt." So spreche Israel!

2 De hafva ofta trängt mig, allt ifrå min ungdom; men de vordo mig icke öfvermägtige.

"Schon oft von Jugend an bedrängt, jedoch nicht überwältigt.

3 De plöjare hafva plöjt på min rygg, och dragit sina fårar långa.

Mit meinem Rücken pflügten sie und dehnten ihre Ackerfelder in die Weite.

4 Herren, som rättfärdig är, hafver de ogudaktigas rep afhuggit.

Der Herr jedoch, gerecht, zerhaut der Frevler Stränge."

5 Ack! att på skam komma måtte och tillbakavända, alle de som Zion hätske äro.

In Schande sollen weichen all die Hasser Sions.

6 Ack! att de måtte vara såsom gräs på taken, hvilket förtorkas, förr än det uppskärs;

Sie seien wie das Gras auf Dächern, das vor dem Blühen schon verdorrt!

7 Af hvilkom skördemannen icke uppfyller sina hand, ej heller han, som binder kärfvarna, sin famn;

Der Schnitter füllt nicht seine Hand damit, nicht seinen Schoß der Garbenbinder.

8 Och de, som framom gå icke säga: Herrans välsignelse vare öfver eder; vi välsigne eder i Herrans Namn.

Und keiner der Vorübergehenden ruft: "Des Herren Segen über euch! Wir grüßen euch im Namen des Herrn."