Psaltaren 104
1 Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.
For David himself. Bless the Lord, O my soul: O Lord my God, thou art exceedingly great. Thou hast put on praise and beauty:
2 Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.
And art clothed with light as with a garment. Who stretchest out the heaven like a pavilion:
3 Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;
Who coverest the higher rooms thereof with water. Who makest the clouds thy chariot: who walkest upon the wings of the winds.
4 Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;
Who makest thy angels spirits: and thy ministers a burning fire.
5 Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.
Who hast founded the earth upon its own bases: it shall not be moved for ever and ever.
6 Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.
The deep like a garment is its clothing: above the mountains shall the waters stand.
7 Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.
At thy rebuke they shall flee: at the voice of thy thunder they shall fear.
8 Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.
The mountains ascend, and the plains descend into the place which thou hast founded for them.
9 Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.
Thou hast set a bound which they shall not pass over; neither shall they return to cover the earth.
10 Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;
Thou sendest forth springs in the vales: between the midst of the hills the waters shall pass.
11 Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.
All the beasts of the field shall drink: the wild asses shall expect in their thirst.
12 När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.
Over them the birds of the air shall dwell: from the midst of the rocks they shall give forth their voices.
13 Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.
Thou waterest the hills from thy upper rooms: the earth shall be filled with the fruit of thy works:
14 Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;
Bringing forth grass for cattle, and herb for the service of men. That thou mayst bring bread out of the earth:
15 Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;
And that wine may cheer the heart of man. That he may make the face cheerful with oil: and that bread may strengthen man’s heart.
16 Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.
The trees of the field shall be filled, and the cedars of Libanus which he hath planted:
17 Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.
There the sparrows shall make their nests. The highest of them is the house of the heron.
18 De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.
The high hills are a refuge for the harts, the rock for the irchins.
19 Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.
He hath made the moon for seasons: the sun knoweth his going down.
20 Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;
Thou hast appointed darkness, and it is night: in it shall all the beasts of the woods go about:
21 De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;
The young lions roaring after their prey, and seeking their meat from God.
22 Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.
The sun ariseth, and they are gathered together: and they shall lie down in their dens.
23 Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.
Man shall go forth to his work, and to his labour until the evening.
24 Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.
How great are thy works, O Lord? thou hast made all things in wisdom: the earth is filled with thy riches.
25 Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.
So is this great sea, which stretcheth wide its arms: there are creeping things without number: Creatures little and great.
26 Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.
There the ships shall go. This sea dragon which thou hast formed to play therein.
27 Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.
All expect of thee that thou give them food in season.
28 Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.
What thou givest to them they shall gather up: when thou openest thy hand, they shall all be filled with good.
29 Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.
But if thou turnest away thy face, they shall be troubled: thou shalt take away their breath, and they shall fail, and shall return to their dust.
30 Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.
Thou shalt send forth thy spirit, and they shall be created: and thou shalt renew the face of the earth.
31 Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.
May the glory of the Lord endure for ever: the Lord shall rejoice in his works.
32 Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.
He looketh upon the earth, and maketh it tremble: he toucheth the mountains, and they smoke.
33 Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.
I will sing to the Lord as long as I live: I will sing praise to my God while I have my being.
34 Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.
Let my speech be acceptable to him: but I will take delight in the Lord.
35 Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.
Let sinners be consumed out of the earth, and the unjust, so that they be no more: O my soul, bless thou the Lord.
