Ordspråksboken 14
1 Genom visa qvinnor varder huset bygdt; men en galen bryter det neder med sina åthäfvor.
Visdom bygger sit hus, dårskabs hænder river det ned.
2 Den som Herran fruktar, han går på rätta vägen; men den honom föraktar, han viker af hans väg.
Hvo redeligt vandrer, frygter HERREN, men den, som går Krogveje, agter ham ringe.
3 Dårar tala tyranniskt; men de vise bevara sin mun.
I Dårens Mund er Ris til hans Ryg, for de vise står Læberne Vagt.
4 Der icke oxar äro, der är krubban ren; men der oxen hafver nog skaffa, der är nog inkommande.
Når der ikke er Okser, er Laden tom, ved Tyrens Kraft bliver Høsten stor.
5 Ett troget vittne ljuger icke; men ett falskt vittne talar dristeliga lögn.
Sanddru Vidne lyver ikke, det falske Vidne farer med Løgn.
6 Bespottaren söker vishet, och finner henne intet; men dem förståndiga är vishet lätt.
Spotter søger Visdom, men finder den ikke, til Kundskab kommer forstandig let.
7 Kommer du till en dåra, der finner du icke ett förnumstigt ord.
Gå fra en Mand, som er en Tåbe, der mærker du intet til Kundskabs Læber.
8 Det är dens klokas vishet, att han aktar uppå sin väg; men det är ens dåras galenskap, att det är alltsammans bedrägeri med honom.
Den kloge i sin Visdom er klar på sin Vej, men Tåbers Dårskab er Svig.
9 De dårar drifva deras gabberi med syndene; men de fromme hafva lust till de fromma.
Med Dårer driver Skyldofret Spot, men Velvilje råder iblandt retsindige.
10 När hjertat sörjandes är, så hjelper ingen utvärtes glädje.
Hjertet kender sin egen Kvide, fremmede blander sig ej i dets Glæde.
11 De ogudaktigas hus varder förgjordt; men de frommas hydda skall grönskas.
Gudløses Hus lægges øde, retsindiges Telt står i Blomst.
12 Mångom behagar en väg väl; men på ändalyktene leder han honom till döden.
Mangen Vej synes Manden ret, og så er dens Ende dog Dødens Veje.
13 Efter löje kommer sorg, och änden på glädjene är ångest.
Selv under Latter kan Hjertet lide, og Glædens Ende er Kummer.
14 Ene lösaktiga mennisko varder gåendes såsom han handlar; men en from man skall vara öfver honom.
Af sine Veje mættes den frafaldne, af sine Gerninger den, som er god.
15 En fåkunnig man tror hvart ord; men en förståndig man aktar på sin gång.
Den tankeløse tror hvert Ord, den kloge overtænker sine Skridt.
16 En vis man hafver fruktan, och flyr det arga; men en dåre söker fram dristeliga.
Den vise ængstes og skyr det onde, Tåben buser sorgløs på.
17 En otålig menniska gör galen ting; men en försigtig man hatar det.
Den hidsige bærer sig tåbeligt ad, man hader rænkefuld Mand.
18 De flåkote handla ovarliga; men det är de förståndigas krona, att de varliga handla.
De tankeløse giver dårskab i Arv, de kloge efterlader sig Kundskab.
19 De onde måste buga för de goda, och de ogudaktige uti dens rättfärdigas portom.
Onde må bukke for gode, gudløse stå ved retfærdiges Døre.
20 En fattigan hatar ock hans näste; men de rike hafva många vänner.
Fattigmand hades endog af sin Ven, men Rigmands Venner er mange.
21 Syndaren föraktar sin nästa; men säll är den som förbarmar sig öfver den elända.
Den, der foragter sin Næste, synder, lykkelig den, der har Medynk med arme.
22 De som med illfundighet umgå, dem skall det fela; men der som godt tänka, dem skall trohet och godhet vederfaras.
De, som virker ondt, farer visselig vild; de, som virker godt, finder Nåde og Trofasthed.
23 Der man arbetar, der är nog; men der man umgår med ordom, der är fattigdom.
Ved al Slags Møje vindes der noget, Mundsvejr volder kun Tab.
24 Dem visom är deras rikedom en krona; men de dårars galenskap blifver galenskap.
De vises Krone er Kløgt, Tåbers Krans er Dårskab.
25 Ett troget vittne friar lifvet; men ett falskt vittne bedrager.
Sanddru Vidne frelser Sjæle; den, som farer med Løgn, bedrager.
26 Den som Herran fruktar, han hafver ett tryggt fäste, och hans barn varda också beskärmad.
Den stærkes Tillid er HERRENs Frygt, hans Sønner skal have en Tilflugt.
27 Herrans fruktan är lifsens källa, att man må undfly dödsens snaro.
HERRENs Frygt er en Livsens Kilde, derved undgås Dødens Snarer.
28 Der en Konung mycket folk hafver, det är hans härlighet; men der litet folk är, det gör en herra blödig.
At Folket er stort, er Kongens Hæder, Brist på Folk er Fyrstens Fald.
29 Den som tålig är, han är vis; men den som otålig är, han uppenbarar sin galenskap.
Den sindige er rig på Indsigt, den heftige driver det vidt i Dårskab.
30 Ett blidt hjerta är kroppsens lif; men afund är var i benen.
Sagtmodigt Hjerte er Liv for Legemet, Avind er Edder i Benene.
31 Den som försmäder den fattiga, han lastar hans skapare; men den som förbarmar sig öfver den fattiga, han ärar Gud.
At kue den ringe er Hån mod hans Skaber, han æres ved Medynk med fattige.
32 Den ogudaktige består icke uti sine olycko; men den rättfärdige är ock i dödenom frimodig.
Ved sin Ondskab styrtes den gudløse, ved lydefri Færd er retfærdige trygge.
33 Uti dens förståndigas hjerta hvilar visheten, och varder uppenbar ibland dårar.
Visdom bor i forstandiges Hjerte, i Tåbers Indre kendes den ikke.
34 Rättfärdighet upphöjer ett folk; men synd är folkets förderf.
Retfærdighed løfter et Folk, men Synd er Folkenes Skændsel.
35 En klok tjenare behagar Konungenom väl; men en skamlig tjenare lider han icke.
En klog Tjener har Kongens Yndest, en vanartet rammer hans Vrede.
