Ordspråksboken 13
1 En vis son låter fadren tukta sig; men en bespottare lyder icke straff.
Viis Søn elsker tugt, spotter hører ikke på skænd.
2 Munsens frukt nyttjar man; men de föraktare tänka icke annat än vrånghet.
Af sin Munds Frugt nyder en Mand kun godt, til Vold står troløses Hu.
3 Den sin mun bevarar, han bevarar sitt lif; men den som sin mun orådeliga upplåter, han kommer i förskräckelse.
Vogter man Munden, bevarer man Sjælen, den åbenmundede falder i Våde.
4 Den late begärar, och får dock intet; men de trefne få nog.
Den lade attrår uden at få, men flittiges Sjæl bliver mæt.
5 Den rättfärdige är lögnenes fiende; men den ogudaktiga skämmer, och försmäder.
Den retfærdige hader Løgnetale, den gudløse spreder Skam og Skændsel.
6 Rättfärdighet bevarar den oskyldiga; men det ogudaktiga väsendet förer en till synd.
Retfærd skærmer, hvo lydefrit vandrer, Synden fælder de gudløse.
7 Mången är fattig i stor rikedom, och mången är rik i sinom fattigdom.
Mangen lader rig og ejer dog intet, mangen lader fattig og ejer dog meget.
8 Med rikedom kan en hjelpa sitt lif; men en fattig man hörer icke straff.
Mands Rigdom er Løsepenge for hans Liv, Fattigmand får ingen Trusel at høre.
9 De rättfärdigas ljus gör gladsamma; men de ogudaktigas lykta skall utslockna.
Retfærdiges Lys bryder frem, gudløses Lampe går ud.
10 Ibland de högmodiga är alltid träta; men vishet gör förnuftigt folk.
Ved Hovmod vækkes kun Splid, hos dem, der lader sig råde, er Visdom.
11 Rikedom varder liten, när man förslöser honom; men det man tillsammanhåller, det varder stort.
Rigdom, vundet i Hast, smuldrer hen, hvad der samles Håndfuld for Håndfuld, øges.
12 Det hopp, som fördröjes, gör ängslo i hjertat; men när det kommer, som man begärar, det är ett lifsträ.
At bie længe gør Hjertet sygt, opfyldt Ønske er et Livets Træ.
13 Den som föraktar ordet, han förderfvar sig sjelf; men den som fruktar budet, han skall få frid.
Den, der lader hånt om Ordet, slås ned, den, der frygter Budet, får Løn.
14 Dens visas lära är en lefvandes källa, till att undvika dödsens snaro.
Vismands Lære er en Livsens Kilde, derved undgås Dødens Snarer.
15 Ett godt råd bekommer väl; men de föraktares väg gör ondt.
God Forstand vinder Yndest, troløses Vej er deres Undergang.
16 En kloker gör all ting med förnuft men en dåre utsprider dårskap.
Hver, som er klog, går til Værks med Kundskab, Tåben udfolder Dårskab.
17 Ett ogudaktigt bådskap bär ondt fram; men ett troget båd är helsosamt.
Gudløs Budbringer går det galt, troværdigt Bud bringer Lægedom.
18 Den som tuktan låter fara, han hafver fattigdom och skam; den sig gerna straffa låter, han skall till äro komma.
Afvises Tugt, får man Armod og Skam; agtes på Revselse, bliver man æret.
19 När det kommer, som man begärar, det gör hjertana godt; men den som flyr det onda, han är dem galnom en styggelse.
Opfyldt Ønske er sødt for Sjælen, at vige fra ondt er Tåber en Gru.
20 Den som med visom omgår, han varder vis; men den som de dårars stallbroder är, han får olycko.
Omgås Vismænd, så bliver du viis, ilde faren er Tåbers Ven.
21 Det onda följer syndarena efter; men dem rättfärdigom varder godt vedergullet.
Vanheld følger Syndere, Lykken når de retfærdige.
22 Den gode skall hafva arfvingar intill barnabarn, men syndarens gods skall varda spardt till den rättfärdiga.
Den gode efterlader Børnebrn Arv, til retfærdige gemmes Synderens Gods.
23 Mycken spis är uti de fattigas åker; men somliga församla med orätt.
På Fattigfolks Nyjord er rigelig Føde, mens mangen rives bort ved Uret.
24 Den sitt ris spar, han hatar sitt barn; men den som det kärt hafver, han näpser det i tid.
Hvo Riset sparer, hader sin Søn, den, der elsker ham, tugter i Tide.
25 Den rättfärdige äter, att hans själ må mätt varda; men de ogudaktigas buk hafver aldrig nog.
Den retfærdige spiser, til Sulten er stillet, gudløses Bug er tom.
