Job 9
1 Job svarade och sade:
Entonces Job respondió:
2 Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
Ciertamente yo sé que es así. ¿Pero cómo puede un hombre justificarse ante ʼElohim?
3 Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
Aunque uno quiera disputar con Él, no le podría responder una vez entre 1.000.
4 Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
Él es sabio de corazón y poderoso en fortaleza. ¿Quién se endureció contra Él y salió ileso?
5 Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
Arranca las montañas con su furor, y no saben quién las trastornó.
6 Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
Sacude la tierra de su lugar y estremece sus columnas.
7 Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
Él manda al sol, y no brilla. Coloca sello a las estrellas.
8 Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
Él solo extendió el cielo, y camina sobre las olas del mar.
9 Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
Él hizo la Osa, el Orión, las Pléyades y las secretas cámaras del sur.
10 Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
Él hace cosas grandiosas, inescrutables, y maravillas incontables.
11 Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
Ciertamente pasa junto a mí y no lo veo. Si pasa adelante de mí, no lo percibo.
12 Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
Si Él arrebata, ¿quién lo resistirá? ¿Quién le dirá: Qué haces?
13 Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
ʼElohim no reprime su ira. Bajo Él se abaten los que ayudan a los soberbios.
14 Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
¡Cuánto menos yo puedo replicarle, al rebuscar palabras frente a Él!
15 Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
A Él yo, aunque sea recto, no me atrevo a responder. Más bien imploro la clemencia de mi Juez.
16 Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
Si lo invoco, y Él me responde, no podría creer que me oye.
17 Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
Porque me quebranta con una tormenta y multiplica mis heridas sin causa.
18 Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
No me deja recuperar aliento, mas bien me llena de amarguras.
19 Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
Si apelo a la fuerza, ¡ciertamente Él es poderoso! Y si acudo al juicio, ¿quién lo convocará?
20 Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
Si me declaro justo, mi boca me condenará. Aunque sea intachable, Él me declarará perverso.
21 Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
Soy intachable, sin embargo, no me conozco a mí mismo. Desprecio mi vida.
22 Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
Todo es una misma cosa. Por tanto digo: Él destruye al intachable y al perverso.
23 När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
Si el azote mata de repente, Él se burla de la desesperación del inocente.
24 Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
La tierra es entregada en manos de los perversos. Él cubre los semblantes de sus jueces. Si no es así, ¿entonces, quién?
25 Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
Mis días son más veloces que un corredor. Huyeron. No vieron el bien.
26 De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
Se deslizaron como botes de junco, como el águila que se lanza sobre su presa.
27 När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
Si digo: Olvidaré mi queja, mudaré mi semblante y me alegraré,
28 Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
entonces me turban todos mis dolores. Sé que no me tendrás como inocente,
29 Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
y que soy declarado perverso. ¿Para qué entonces me fatigo en vano?
30 Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
Aunque me lave con agua de nieve, y limpie mis manos con lejía,
31 Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
aún me hundirás en el lodo, y mis ropas me repugnarán.
32 Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
Porque Él no es hombre como yo para que le responda, y vayamos juntos a juicio.
33 Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.
No hay un árbitro entre nosotros que coloque su mano entre los dos,
34 Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;
que quite su vara de sobre mí para que no me espante su terror.
35 Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.
Entonces yo hablaría y no le temería. Pero yo mismo no estoy en esa condición.
