Job 7
1 Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
“Yeryüzünde insan yaşamı savaşı andırmıyor mu, Günleri gündelikçinin günlerinden farklı mı?
2 Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
Gölgeyi özleyen köle, Ücretini bekleyen gündelikçi gibi,
3 Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
Miras olarak bana boş aylar verildi, Payıma sıkıntılı geceler düştü.
4 När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
Yatarken, ‘Ne zaman kalkacağım’ diye düşünüyorum, Ama gece uzadıkça uzuyor, Gün doğana dek dönüp duruyorum.
5 Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
Bedenimi kurt, kabuk kaplamış, Çatlayan derimden irin akıyor.
6 Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
“Günlerim dokumacının mekiğinden hızlı, Umutsuz tükenmekte.
7 Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
Ey Tanrı, yaşamımın bir soluk olduğunu anımsa, Gözüm bir daha mutluluk yüzü görmeyecek.
8 Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
Şu anda bana bakan gözler bir daha beni görmeyecek, Senin gözlerin üzerimde olacak, Ama ben yok olacağım.
9 Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
Bir bulutun dağılıp gitmesi gibi, Ölüler diyarına inen bir daha çıkmaz. (Sheol h7585)
10 Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
Bir daha evine dönmez, Bulunduğu yer artık onu tanımaz.
11 Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
“Bu yüzden sessiz kalmayacak, İçimdeki sıkıntıyı dile getireceğim; Canımın acısıyla yakınacağım.
12 Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
Ben deniz ya da deniz canavarı mıyım ki, Başıma bekçi koydun?
13 Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
Yatağım beni rahatlatır, Döşeğim acılarımı dindirir diye düşündüğümde,
14 När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
Beni düşlerle korkutuyor, Görümlerle yıldırıyorsun.
15 Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
Öyle ki, boğulmayı, Ölmeyi şu yaşama yeğliyorum.
16 Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
Yaşamımdan tiksiniyor, Sonsuza dek yaşamak istemiyorum; Çek elini benden, çünkü günlerimin anlamı kalmadı.
17 Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
“İnsan ne ki, onu büyütesin, Üzerinde kafa yorasın,
18 Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
Her sabah onu yoklayasın, Her an onu sınayasın?
19 Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
Gözünü üzerimden hiç ayırmayacak mısın, Tükürüğümü yutacak kadar bile beni rahat bırakmayacak mısın?
20 Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
Günah işledimse, ne yaptım sana, Ey insan gözcüsü? Niçin beni kendine hedef seçtin? Sana yük mü oldum?
21 Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
Niçin isyanımı bağışlamaz, Suçumu affetmezsin? Çünkü yakında toprağa gireceğim, Beni çok arayacaksın, ama ben artık olmayacağım.”
