Job 30
1 Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
“Ama şimdi, yaşı benden küçük olanlar Benimle alay etmekte, Oysa babalarını sürümün köpeklerinin Yanına koymaya tenezzül etmezdim.
2 Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
Çünkü güçleri tükenmişti, Bileklerinin gücü ne işime yarardı?
3 De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
Yoksulluktan, açlıktan bitkindiler, Akşam çölde, ıssız çorak yerlerde kök kemiriyorlardı.
4 De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
Çalılıklarda karapazı topluyor, Retem kökü yiyorlardı.
5 Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
Toplumdan kovuluyorlardı, İnsanlar hırsızmışlar gibi onlara bağırıyordu.
6 Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
Korkunç vadilerde, yerdeki deliklerde, Kaya kovuklarında yaşıyorlardı.
7 Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
Çalıların arasında anırır, Çalı altında birbirine sokulurlardı.
8 De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
Aptalların, adı sanı belirsiz insanların çocuklarıydılar, Ülkeden kovulmuşlardı.
9 Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
“Şimdiyse destan oldum dillerine, Ağızlarına doladılar beni.
10 De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
Benden tiksiniyor, uzak duruyorlar, Yüzüme tükürmekten çekinmiyorlar.
11 Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
Tanrı ipimi çözüp beni alçalttığı için Dizginsiz davranmaya başladılar bana.
12 På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
Sağımdaki ayak takımı üzerime yürüyor, Ayaklarımı kaydırıyor, Bana karşı rampalar kuruyorlar.
13 De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
Yolumu kesiyor, Kimseden yardım görmeden Beni yok etmeye çalışıyorlar.
14 De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
Koca bir gedikten girer gibi ilerliyor, Yıkıntılar arasından üzerime yuvarlanıyorlar.
15 Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
Dehşet çöktü üzerime, Onurum rüzgara kapılmış gibi uçtu, Mutluluğum bulut gibi geçip gitti.
16 Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
“Şimdi tükeniyorum, Acı günler beni ele geçirdi.
17 Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
Geceleri kemiklerim sızlıyor, Beni kemiren acılar hiç durmuyor.
18 Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
Tanrı'nın şiddeti Üzerimdeki giysiye dönüştü, Gömleğimin yakası gibi beni sıkıyor.
19 Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
Beni çamura fırlattı, Toza, küle döndüm.
20 Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
“Sana yakarıyorum, ama yanıt vermiyorsun, Ayağa kalktığımda gözünü bana dikiyorsun.
21 Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
Bana acımasız davranıyor, Bileğinin gücüyle beni eziyorsun.
22 Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
Beni kaldırıp rüzgara bindiriyorsun, Fırtınanın içinde darma duman ediyorsun.
23 Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
Biliyorum, beni ölüme, Bütün canlıların toplanacağı yere götüreceksin.
24 Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
“Kuşkusuz düşenin dostu olmaz, Felakete uğrayıp yardım istediğinde.
25 Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
Sıkıntıya düşenler için ağlamaz mıydım? Yoksullar için üzülmez miydim?
26 Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
Ama ben iyilik beklerken kötülük geldi, Işık umarken karanlık geldi.
27 Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
İçim kaynıyor, rahatım yok, Önümde acı günler var.
28 Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
Yaslı yaslı dolaşıyorum, güneş yok, Topluluk içinde kalkıp feryat ediyorum.
29 Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
Çakallarla kardeş, Baykuşlarla arkadaş oldum.
30 Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
Derim karardı, soyuluyor, Kemiklerim ateşten yanıyor.
31 Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
Lirimin sesi yas feryadına, Neyimin sesi ağlayanların sesine döndü.
