Job 4
1 Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
Then Eliphaz the Temanite replied:
2 Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
“If one ventures a word with you, will you be wearied? Yet who can keep from speaking?
3 Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
Surely you have instructed many, and have strengthened their feeble hands.
4 Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
Your words have steadied those who stumbled; you have braced the knees that were buckling.
5 Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
But now trouble has come upon you, and you are weary. It strikes you, and you are dismayed.
6 Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
Is your reverence not your confidence, and the uprightness of your ways your hope?
7 Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
Consider now, I plead: Who, being innocent, has ever perished? Or where have the upright been destroyed?
8 Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
As I have observed, those who plow iniquity and those who sow trouble reap the same.
9 Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
By the breath of God they perish, and by the blast of His anger they are consumed.
10 Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
The lion may roar, and the fierce lion may growl, yet the teeth of the young lions are broken.
11 Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
The old lion perishes for lack of prey, and the cubs of the lioness are scattered.
12 Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
Now a word came to me secretly; my ears caught a whisper of it.
13 Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
In disquieting visions in the night, when deep sleep falls on men,
14 Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
fear and trembling came over me and made all my bones shudder.
15 Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
Then a spirit glided past my face, and the hair on my body bristled.
16 Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
It stood still, but I could not discern its appearance; a form loomed before my eyes, and I heard a whispering voice:
17 Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
‘Can a mortal be more righteous than God, or a man more pure than his Maker?
18 Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
If God puts no trust in His servants, and He charges His angels with error,
19 Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
how much more those who dwell in houses of clay, whose foundations are in the dust, who can be crushed like a moth!
20 Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
They are smashed to pieces from dawn to dusk; unnoticed, they perish forever.
21 Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
Are not their tent cords pulled up, so that they die without wisdom?’
