Job 3
1 Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
Napokon otvori Job usta i prokle dan svoj;
2 Utbrast, och sade:
poče svoju besjedu i reče:
3 Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
“O, ne bilo dana kad sam se rodio i noći što javi: 'Začeo se dječak!'
4 Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
U crnu tminu dan taj nek se prometne! S visina se njega Bog ne spominjao, svjetlost sunčeva ne svijetlila mu više!
5 Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
Mrak i sjena smrtna o nj se otimali, posvema ga tmina gusta prekrila, pomrčine dnevne stravom ga morile!
6 Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
O, da bi ga tama svega presvojila, nek' se ne dodaje danima godine, nek' ne ulazi u brojenje mjeseci!
7 Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
A noć ona bila žalosna dovijeka, ne čulo se u njoj radosno klicanje!
8 De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
Prokleli je oni štono dan proklinju i Levijatana probudit' su kadri!
9 Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
Pomrčale zvijezde njezina svanuća, zaludu se ona vidjelu nadala, i zorinih vjeđa ne gledala nigda!
10 Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
Što mi od utrobe ne zatvori vrata da sakrije muku od mojih očiju!
11 Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
Što nisam mrtav od krila materina, što ne izdahnuh izlazeć' iz utrobe?
12 Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
Čemu su me dva koljena prihvatila i dojke dvije da me nejaka podoje?
13 Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
U miru bih vječnom počivao sada, spavao bih, pokoj svoj bih uživao
14 Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
s kraljevima i savjetnicima zemlje koji su sebi pogradili grobnice,
15 Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
ili s knezovima, zlatom bogatima, što su kuće svoje srebrom napunili.
16 Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.
Ne bih bio - k'o nedonošče zakopano, k'o novorođenče što svjetla ne vidje.
17 Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.
Zlikovci se više ne obijeste ondje, iznemogli tamo nalaze počinka.
18 Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.
Sužnjeve na miru tamo ostavljaju: ne slušaju više poviku stražara.
19 Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.
Malen ondje leži zajedno s velikim, rob je slobodan od gospodara svoga.
20 Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;
Čemu darovati svjetlo nesretniku i život ljudima zagorčene duše
21 (De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;
koji smrt ištu, a ona ne dolazi, i kao za blagom za njome kopaju?
22 De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )
Grobnom bi se humku oni radovali, klicali od sreće kad bi grob svoj našli.
23 Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?
Što će to čovjeku kom je put sakriven, koga je Bog sa svih strana zapriječio?
24 Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.
Zato videć' hranu, uzdahnuti moram, k'o voda se moji razlijevaju krici.
25 Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.
Obistinjuje se moje strahovanje, snalazi me, evo, čega god se bojah.
26 Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.
Pokoja ni mira meni više nema, u mukama mojim nikad mi počinka.”
