Job 29

1 Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:

Entonces Job respondió:

2 Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.

Ojalá volviera a ser como en meses pasados, como en los días cuando ʼElohim me vigilaba,

3 Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;

cuando su lámpara estaba sobre mi cabeza y a su luz yo caminaba en la oscuridad,

4 Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;

aquellos días de mi vigor cuando la amistad íntima de ʼElohim velaba sobre mi vivienda,

5 Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;

cuando ʼEL-Shadday aún estaba conmigo, y mis hijos alrededor de mí,

6 Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;

cuando mis pasos eran lavados con mantequilla y la roca me derramaba ríos de aceite,

7 Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;

cuando iba a la puerta de la ciudad y en la plaza preparaba mi asiento.

8 Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;

Los jóvenes me veían y se escondían. Los ancianos se levantaban y permanecían en pie.

9 Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;

Los magistrados detenían sus palabras y ponían la mano sobre sus bocas.

10 Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.

La voz de los nobles enmudecía y su lengua se les pegaba al paladar.

11 Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.

Los oídos que me escuchaban me llamaban bienaventurado, y los ojos que me miraban daban testimonio a mi favor.

12 Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.

Porque yo libraba al pobre que clamaba y al huérfano que no tenía ayudador.

13 Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.

La bendición del que iba a perecer caía sobre mí, y daba alegría al corazón de la viuda.

14 Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.

Me vestía de rectitud y con ella me cubría. Mi justicia era como un manto y un turbante.

15 Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.

Yo era ojos para el ciego y pies para el cojo.

16 Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.

Era padre de los menesterosos. Me informaba con diligencia de la causa que no entendía.

17 Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.

Rompía las quijadas del perverso y de sus dientes arrancaba la presa.

18 Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.

Me decía: En mi nido moriré, y como la arena multiplicaré mis días.

19 Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.

Mi raíz se extendía hacia las aguas, y el rocío pernoctaba en mi ramaje.

20 Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.

Mi honra se renovaba en mí, y mi arco se fortalecía en mi mano.

21 De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.

Me escuchaban, esperaban y guardaban silencio ante mi consejo.

22 Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.

Después de mi palabra no replicaban. Mi razón destilaba sobre ellos.

23 De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.

La esperaban como a la lluvia temprana, y abrían su boca como a la lluvia tardía.

24 Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.

Si me reía con ellos, no lo creían, y no tenían en menos la luz de mi semblante.

25 När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.

Yo les escogía el camino, y me sentaba entre ellos como su jefe. Yo vivía como un rey en medio de su tropa, como el que consuela a los que están de duelo.