Job 29
1 Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
And Job continued and said in his parable,
2 Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
Oh that I were as in months past, wherein God preserved me!
3 Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
As when his lamp shone over my head; when by his light I walked through darkness.
4 Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
[As] when I steadfastly pursued my ways, when God took care of my house.
5 Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
When I was very fruitful, and my children were about me;
6 Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
when my ways were moistened with butter, and the mountains flowed for me with milk.
7 Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
When I went forth early in the city, and the seat was placed for me in the streets.
8 Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
The young men saw me, and hid themselves: and all the old men stood up.
9 Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
And the great men ceased speaking, and laid their finger on their mouth.
10 Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
And they that heard [me] blessed me, and their tongue clave to their throat.
11 Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
For the ear heard, and blessed me; and the eye saw me, and turned aside.
12 Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
For I saved the poor out of the hand of the oppressor, and helped the fatherless who had no helper.
13 Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
Let the blessing of the perishing one come upon me; yea, the mouth of the widow has blessed me.
14 Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
Also I put on righteousness, and clothed myself with judgment like a mantle.
15 Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
I was the eye of the blind, and the foot of the lame.
16 Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
I was the father of the helpless; and I searched out the cause which I knew not.
17 Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
And I broke the jaw-teeth of the unrighteous; I plucked the spoil out of the midst of their teeth.
18 Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
And I said, My age shall continue as the stem of a palm-tree; I shall live a long while.
19 Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
[My] root was spread out by the water, and the dew would lodge on my crop.
20 Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
My glory was fresh in me, and by bow prospered in his hand.
21 De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
[Men] heard me, and gave heed, and they were silent at my counsel.
22 Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
At my word they spoke not again, and they were very gland whenever I spoke to them.
23 De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
As the thirsty earth expecting the rain, so they [waited for] my speech.
24 Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
Were I to laugh on them, they would not believe [it]; and the light of my face has not failed.
25 När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
I chose out their way, and sat chief, and dwelt as a king in the midst of warriors, as one comforting mourners.
