Job 27
1 Och Job höll talet fram; hof upp sitt ordspråk, och sade:
Job prit de nouveau la parole sous forme sentencieuse et dit:
2 Så sant som Gud lefver, den mig min rätt förvägrar, och den Allsmägtige, som mina själ bedröfvar;
Dieu qui me refuse justice est vivant! Le Tout-Puissant qui remplit mon âme d’amertume est vivant!
3 Så länge min ande i mig är, och andedrägten af Gudi i mino näso är;
Aussi longtemps que j’aurai ma respiration, Et que le souffle de Dieu sera dans mes narines,
4 Mine läppar skola intet orätt tala, och min tunga skall intet bedrägeri för händer hafva.
Mes lèvres ne prononceront rien d’injuste, Ma langue ne dira rien de faux.
5 Bort det ifrå mig, att jag skulle gifva eder rätt; intilldess min ände kommer, skall jag icke vika ifrå mine fromhet.
Loin de moi la pensée de vous donner raison! Jusqu’à mon dernier soupir je défendrai mon innocence;
6 Ifrå mine rättfärdighet, som jag håller vill jag icke gå; mitt samvet gnager mig intet för alla mina lifsdagar.
Je tiens à me justifier, et je ne faiblirai pas; Mon cœur ne me fait de reproche sur aucun de mes jours.
7 Men min fiende varder funnen ogudaktig, och min motståndare orättvis.
Que mon ennemi soit comme le méchant, Et mon adversaire comme l’impie!
8 Ty hvad är ens skrymtares hopp, att han så girig är; och Gud rycker dock hans själ bort?
Quelle espérance reste-t-il à l’impie, Quand Dieu coupe le fil de sa vie, Quand il lui retire son âme?
9 Menar du, att Gud skall höra hans röst, när ångest kommer honom uppå?
Est-ce que Dieu écoute ses cris, Quand l’angoisse vient l’assaillir?
10 Huru kan han hafva lust till den Allsmägtiga, och något åkalla honom?
Fait-il du Tout-Puissant ses délices? Adresse-t-il en tout temps ses prières à Dieu?
11 Jag vill lära eder om Guds hand, och hvad för dem Allsmäktiga gäller, vill jag icke dölja.
Je vous enseignerai les voies de Dieu, Je ne vous cacherai pas les desseins du Tout-Puissant.
12 Si, I hållen eder alle, att I ären vise; hvi gifven I då sådana onyttig ting före?
Mais vous les connaissez, et vous êtes d’accord; Pourquoi donc vous laisser aller à de vaines pensées?
13 Detta är en ogudaktig menniskos lön när Gudi, och de tyranners arf, som de af dem Allsmägtiga få skola.
Voici la part que Dieu réserve au méchant, L’héritage que le Tout-Puissant destine à l’impie.
14 Om han får mång barn, så skola de höra svärdet till; och hans afföda skall icke af bröd mätt varda.
S’il a des fils en grand nombre, c’est pour le glaive, Et ses rejetons manquent de pain;
15 Hans återlefde skola i dödenom begrafne varda, och hans enkor skola intet gråta.
Ceux qui échappent sont enterrés par la peste, Et leurs veuves ne les pleurent pas.
16 Om han samkar penningar tillhopa såsom stoft, och tillreder sig kläder såsom ler,
S’il amasse l’argent comme la poussière, S’il entasse les vêtements comme la boue,
17 Så skall han väl tillredat; men den rättfärdige skall kläda sig deruti, och den oskyldige skall utskifta penningarna.
C’est lui qui entasse, mais c’est le juste qui se revêt, C’est l’homme intègre qui a l’argent en partage.
18 Han bygger sitt hus såsom en spindel, såsom en väktare gör sig ett skjul.
Sa maison est comme celle que bâtit la teigne, Comme la cabane que fait un gardien.
19 När den rike nedläggs, skall han intet få med sig; han skall upplåta sin ögon, och finna intet.
Il se couche riche, et il meurt dépouillé; Il ouvre les yeux, et tout a disparu.
20 Honom skall öfverfalla förskräckelse såsom vatten; om nattena skall stormväder taga honom bort;
Les terreurs le surprennent comme des eaux; Un tourbillon l’enlève au milieu de la nuit.
21 Östanväder skall föra honom bort, att han skall förgås; och oväder skall drifva honom af hans rum.
Le vent d’orient l’emporte, et il s’en va; Il l’arrache violemment de sa demeure.
22 Detta skall han låta komma öfver honom, och skall intet skona honom; allt skall det gå honom ifrå hända.
Dieu lance sans pitié des traits contre lui, Et le méchant voudrait fuir pour les éviter.
23 Man skall klappa händer tillhopa öfver honom, och hvissla öfver honom, der han varit hafver.
On bat des mains à sa chute, Et on le siffle à son départ.
