Job 23

1 Job svarade, och sade:

Respondens autem Iob, ait:

2 Mitt tal blifver ännu bedröfvadt; min magt är svag för mitt suckandes skull.

Nunc quoque in amaritudine est sermo meus, et manus plagæ meæ aggravata est super gemitum meum.

3 Ack! det jag visste, huru jag skulle finna honom, och komma till hans stol;

Quis mihi tribuat ut cognoscam et inveniam illum, et veniam usque ad solium eius?

4 Och sätta min rätt fram för honom, och uppfylla min mun med straff;

Ponam coram eo iudicium, et os meum replebo increpationibus.

5 Och förfara hvad ord han mig svara ville, och förnimma hvad han mig sägandes vorde!

Ut sciam verba, quæ mihi respondeat, et intelligam quid loquatur mihi.

6 Vill han med stora magt träta med mig? Han ställe sig icke så emot mig;

Nolo multa fortitudine contendat mecum, nec magnitudinis suæ mole me premat.

7 Utan lägge mig före hvad likt är, så vill jag väl vinna min rätt.

Proponat æquitatem contra me, et perveniat ad victoriam iudicium meum.

8 Men går jag rätt framåt, så är han der intet; går jag tillbaka, så varder jag honom intet varse.

Si ad Orientem iero, non apparet: si ad Occidentem, non intelligam eum.

9 Är han på venstra sidone, så fattar jag honom intet; förgömmer han sig på högra sidone, så ser jag honom intet.

Si ad sinistram, quid agam? non apprehendam eum: si me vertam ad dexteram, non videbo illum.

10 Men han känner väl min väg; han försöke mig, så skall jag funnen varda såsom guld;

Ipse vero scit viam meam, et probavit me quasi aurum, quod per ignem transit:

11 Ty jag sätter min fot uppå hans fjät, och håller hans väg, och viker intet deraf;

Vestigia eius secutus est pes meus, viam eius custodivi, et non declinavi ex ea.

12 Och träder intet ifrå hans läppars bud, och bevarar hans muns ord, mer än jag skyldig är.

A mandatis labiorum eius non recessi, et in sinu meo abscondi verba oris eius.

13 Han är enig; ho vill svara honom? Och han gör allt som han vill.

Ipse enim solus est, et nemo avertere potest cogitationem eius: et anima eius quodcumque voluit, hoc fecit.

14 Och om han mig än vedergäller hvad jag förtjent hafver, så står ändå för honom mycket tillbaka.

Cum expleverit in me voluntatem suam, et alia multa similia præsto sunt ei.

15 Derföre är jag förskräckt för honom, och när jag det märker, så fruktar jag mig för honom.

Et idcirco a facie eius turbatus sum, et considerans eum, timore sollicitor.

16 Gud hafver gjort mitt hjerta blödigt, och den Allsmägtige hafver mig förskräckt;

Deus mollivit cor meum, et Omnipotens conturbavit me.

17 Ty mörkret vänder icke åter med mig, och mörker vill för mig intet bortgömdt varda.

Non enim perii propter imminentes tenebras, nec faciem meam operuit caligo.