Job 27
1 Och Job höll talet fram; hof upp sitt ordspråk, och sade:
Addidit quoque Iob, assumens parabolam suam, et dixit:
2 Så sant som Gud lefver, den mig min rätt förvägrar, och den Allsmägtige, som mina själ bedröfvar;
Vivit Deus, qui abstulit iudicium meum, et Omnipotens, qui ad amaritudinem adduxit animam meam.
3 Så länge min ande i mig är, och andedrägten af Gudi i mino näso är;
Quia donec superest halitus in me, et spiritus Dei in naribus meis,
4 Mine läppar skola intet orätt tala, och min tunga skall intet bedrägeri för händer hafva.
Non loquentur labia mea iniquitatem, nec lingua mea meditabitur mendacium.
5 Bort det ifrå mig, att jag skulle gifva eder rätt; intilldess min ände kommer, skall jag icke vika ifrå mine fromhet.
Absit a me ut iustos vos esse iudicem: donec deficiam, non recedam ab innocentia mea.
6 Ifrå mine rättfärdighet, som jag håller vill jag icke gå; mitt samvet gnager mig intet för alla mina lifsdagar.
Iustificationem meam, quam cœpi tenere, non deseram: neque enim reprehendit me cor meum in omni vita mea.
7 Men min fiende varder funnen ogudaktig, och min motståndare orättvis.
Sit ut impius, inimicus meus: et adversarius meus, quasi iniquus.
8 Ty hvad är ens skrymtares hopp, att han så girig är; och Gud rycker dock hans själ bort?
Quæ est enim spes hypocritæ si avare rapiat, et non liberet Deus animam eius?
9 Menar du, att Gud skall höra hans röst, när ångest kommer honom uppå?
Numquid Deus audiet clamorem eius cum venerit super eum angustia?
10 Huru kan han hafva lust till den Allsmägtiga, och något åkalla honom?
Aut poterit in Omnipotente delectari, et invocare Deum omni tempore?
11 Jag vill lära eder om Guds hand, och hvad för dem Allsmäktiga gäller, vill jag icke dölja.
Docebo vos per manum Dei quæ Omnipotens habeat, nec abscondam.
12 Si, I hållen eder alle, att I ären vise; hvi gifven I då sådana onyttig ting före?
Ecce, vos omnes nostis, et quid sine causa vana loquimini?
13 Detta är en ogudaktig menniskos lön när Gudi, och de tyranners arf, som de af dem Allsmägtiga få skola.
Hæc est pars hominis impii apud Deum, et hæreditas violentorum, quam ob Omnipotente suscipient.
14 Om han får mång barn, så skola de höra svärdet till; och hans afföda skall icke af bröd mätt varda.
Si multiplicati fuerint filii eius, in gladio erunt, et nepotes eius non saturabuntur pane.
15 Hans återlefde skola i dödenom begrafne varda, och hans enkor skola intet gråta.
Qui reliqui fuerint ex eo, sepelientur in interitu, et viduæ illius non plorabunt.
16 Om han samkar penningar tillhopa såsom stoft, och tillreder sig kläder såsom ler,
Si comportaverit quasi terram argentum, et sicut lutum præparaverit vestimenta:
17 Så skall han väl tillredat; men den rättfärdige skall kläda sig deruti, och den oskyldige skall utskifta penningarna.
Præparabit quidem, sed iustus vestietur illis: et argentum innocens dividet.
18 Han bygger sitt hus såsom en spindel, såsom en väktare gör sig ett skjul.
Ædificavit sicut tinea domum suam, et sicut custos fecit umbraculum.
19 När den rike nedläggs, skall han intet få med sig; han skall upplåta sin ögon, och finna intet.
Dives cum dormierit, nihil secum auferet: aperiet oculos suos, et nihil inveniet.
20 Honom skall öfverfalla förskräckelse såsom vatten; om nattena skall stormväder taga honom bort;
Apprehendet eum quasi aqua inopia, nocte opprimet eum tempestas.
21 Östanväder skall föra honom bort, att han skall förgås; och oväder skall drifva honom af hans rum.
Tollet eum ventus urens, et auferet, et velut turbo rapiet eum de loco suo.
22 Detta skall han låta komma öfver honom, och skall intet skona honom; allt skall det gå honom ifrå hända.
Et mittet super eum, et non parcet: de manu eius fugiens fugiet.
23 Man skall klappa händer tillhopa öfver honom, och hvissla öfver honom, der han varit hafver.
Stringet super eum manus suas, et sibilabit super illum, intuens locum eius.
