Job 10
1 Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;
Minha alma está cansada de minha vida. Darei liberdade à minha queixa sobre mim; falarei com amargura de minha alma.
2 Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.
Direi a Deus: Não me condenes; faz-me saber por que brigas comigo.
3 Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?
[Parece] -te bem que [me] oprimas, que rejeites o trabalho de tuas mãos, e favoreças o conselho dos perversos?
4 Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?
Tens tu olhos de carne? Vês tu como o ser humano vê?
5 Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;
São teus dias como os dias do ser humano, ou teus anos como os anos do homem,
6 Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;
Para que investigues minha perversidade, e pesquises meu pecado?
7 Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?
Tu sabes que eu não sou mau; todavia ninguém há que [me] livre de tua mão.
8 Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.
Tuas mãos me fizeram e me formaram por completo; porém agora tu me destróis.
9 Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.
Por favor, lembra-te que me preparaste como o barro; e me farás voltar ao pó da terra.
10 Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?
Por acaso não me derramaste como o leite, e como o queijo me coalhaste?
11 Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.
De pele e carne tu me vestiste; e de ossos e nervos tu me teceste.
12 Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.
Vida e misericórdia me concedeste, e teu cuidado guardou meu espírito.
13 Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.
Porém estas coisas escondeste em teu coração; eu sei que isto esteve contigo:
14 Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.
Se eu pecar, tu me observarás, e não absolverás minha culpa.
15 Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;
Se eu for perverso, ai de mim! Mesmo se eu for justo, não levantarei minha cabeça; estou farto de desonra, e de ver minha aflição.
16 Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.
Se [minha cabeça] se exaltar, tu me caças como um leão feroz, e voltas a fazer em coisas extraordinárias contra mim.
17 Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.
Renovas tuas testemunhas contra mim, e multiplicas tua ira sobre mim; combates vêm sucessivamente contra mim.
18 Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;
Por que me tiraste da madre? [Bom seria] se eu não tivesse respirado, e nenhum olho me visse!
19 Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.
Teria sido como se nunca tivesse existido, e desde o ventre [materno] seria levado à sepultura.
20 Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;
Por acaso não são poucos os meus dias? Cessa [pois] e deixa-me, para que eu tenha um pouco de alívio,
21 Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?
Antes que eu me vá para não voltar, à terra da escuridão e da sombra de morte;
22 Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.
Terra escura ao extremo, tenebrosa, sombra de morte, sem ordem alguma, onde a luz é como a escuridão.
