Job 10

1 Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

L’anima mia prova disgusto della vita; vo’ dar libero corso al mio lamento, vo’ parlar nell’amarezza dell’anima mia!

2 Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

Io dirò a Dio: “Non mi condannare! Fammi sapere perché contendi meco!”

3 Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

Ti par egli ben fatto d’opprimere, di sprezzare l’opera delle tue mani e di favorire i disegni de’ malvagi?

4 Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

Hai tu occhi di carne? Vedi tu come vede l’uomo?

5 Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

I tuoi giorni son essi come i giorni del mortale, i tuoi anni son essi come gli anni degli umani,

6 Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

che tu investighi tanto la mia iniquità, che t’informi così del mio peccato,

7 Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

pur sapendo ch’io non son colpevole, e che non v’è chi mi liberi dalla tua mano?

8 Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

Le tue mani m’hanno formato m’hanno fatto tutto quanto… e tu mi distruggi!

9 Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

Deh, ricordati che m’hai plasmato come argilla… e tu mi fai ritornare in polvere!

10 Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

Non m’hai tu colato come il latte e fatto rapprender come il cacio?

11 Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

Tu m’hai rivestito di pelle e di carne, e m’hai intessuto d’ossa e di nervi.

12 Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

Mi sei stato largo di vita e di grazia, la tua provvidenza ha vegliato sul mio spirito,

13 Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

ed ecco quello che nascondevi in cuore! Sì, lo so, questo meditavi:

14 Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

se avessi peccato, l’avresti ben tenuto a mente, e non m’avresti assolto dalla mia iniquità.

15 Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

Se fossi stato malvagio, guai a me! Se giusto, non avrei osato alzar la fronte, sazio d’ignominia, spettatore della mia miseria.

16 Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

Se l’avessi alzata, m’avresti dato la caccia come ad un leone e contro di me avresti rinnovato le tue maraviglie;

17 Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

m’avresti messo a fronte nuovi testimoni, e avresti raddoppiato il tuo sdegno contro di me; legioni su legioni m’avrebbero assalito.

18 Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

E allora, perché m’hai tratto dal seno di mia madre? Sarei spirato senza che occhio mi vedesse!

19 Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

Sarei stato come se non fossi mai esistito, m’avrebbero portato dal seno materno alla tomba!

20 Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

Non son forse pochi i giorni che mi restano? Cessi egli dunque, mi lasci stare, ond’io mi rassereni un poco,

21 Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

prima ch’io me ne vada, per non più tornare, nella terra delle tenebre e dell’ombra di morte:

22 Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.

terra oscura come notte profonda, ove regnano l’ombra di morte ed il caos, il cui chiarore è come notte oscura”.