Hebreerbrevet 4
1 Så låt oss nu frukta, att vi icke försumme det löfte, som är, att vi skole ingå i hans rolighet; och att ibland oss icke någor tillbakablifver.
Therfor drede we, lest perauenture while the biheest of entryng in to his reste is left, that ony of vs be gessid to be awei.
2 Ty det är ock oss förkunnadt, så väl som dem; men det halp dem intet att de hörde ordet; efter de, som hörde, satte der icke tro till.
For it is told also to vs, as to hem. And the word that was herd profitide not to hem, not meynd to feith of tho thingis that thei herden.
3 Ty vi, som trom, ingåm i rolighetena, som han sade: Såsom jag svor i mine vrede, de skola icke ingå i mina rolighet; der dock de verk fullbordad voro af verldenes begynnelse.
For we that han bileued, schulen entre in to reste, as he seide, As Y swoor in my wraththe, thei schulen not entre in to my reste. And whanne the werkis weren maad perfit at the ordynaunce of the world,
4 Ty han sade enstäds om den sjunde dagen alltså: Och Gud hvilade på sjunde dagen af all sin verk;
he seide thus in a place of the seuenthe dai, And God restide in the seuenthe dai from alle hise werkis.
5 Och åter nu här: De skola icke ingå i min rolighet.
And in this place eftsoone, Thei schulen not entre in to my reste.
6 Efter det är ännu för handene, att somlige skola der ingå, och de, som det i förstone bebådadt vardt, äro icke komne dertill, för otrons skull;
Therfor for it sueth, that summen schulen entre in to it, and thei to whiche it was teld to bifor, entriden not for her vnbileue.
7 Lägger han åter en dag före, efter så lång tid, och säger genom David: I dag, såsom sagdt är, i dag, om I hören hans röst, så förhärder icke edor hjerta.
Eftsoone he termyneth sum dai, and seith in Dauith, To dai, aftir so myche tyme of tyme, as it is biforseid, To dai if ye han herd his vois, nyle ye hardne youre hertis.
8 Ty om Josue hade kommit dem till rolighet, hade han ingalunda om en annan dag sedan sagt.
For if Jhesus hadde youun reste to hem, he schulde neuere speke of othere aftir this dai.
9 Derföre står Guds folke en rolighet tillbaka.
Therfor the sabat is left to the puple of God.
10 Ty den som ingången är uti hans rolighet, han hafver ock fått hvilo af sin verk, såsom Gud af sin.
For he that is entrid in to his reste, restide of hise werkis, as also God of hise.
11 Så vinnläggom oss nu, att vi mågom inkomma uti denna roligheten, på det icke någor skall falla uti samma otros efterdömelse.
Therfor haste we to entre in to that reste, that no man falle in to the same ensaumple of vnbileue. For the word of God is quyk,
12 Ty Guds ord är lefvandes och kraftigt, och skarpare än något tveeggadt svärd: och går igenom, tilldess det åtskiljer själ och anda, och märg och ben; och är en domare öfver tankar och hjertans uppsåt.
and spedi in worching, and more able to perse than any tweyne eggid swerd, and stretchith forth to the departynge of the soule and of the spirit, and of the ioynturis and merewis, and demere of thouytis, and of intentis and hertis.
13 Och för honom är intet kreatur osynligit; utan all ting äro blott och uppenbar för hans ögon; om honom tale vi.
And no creature is vnuisible in the siyt of God. For alle thingis ben nakid and opyn to hise iyen, to whom a word to vs.
14 Efter vi nu hafve en stor öfversta Prest, Jesum, Guds Son, som i himmelen faren är, så låt oss hålla bekännelsen.
Therfor we that han a greet bischop, that perside heuenes, Jhesu, the sone of God, holde we the knoulechyng of oure hope.
15 Ty vi hafve icke en öfversta Prest, som icke kan varkunna sig öfver vår svaghet; utan den som frestad är i all ting, lika som vi, dock utan synd.
For we han not a bischop, that may not haue compassioun on oure infirmytees, but was temptid bi alle thingis bi lycnesse, with oute synne.
16 Derföre låt oss trösteliga framgå till Nådastolen; att vi måge få barmhertighet, och finna nåd, på den tid oss hjelp behöfves.
Therfor go we with trist to the trone of his grace, that we gete merci, and fynde grace in couenable help.
