Predikaren 1
1 Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem.
Ord av predikeren, sønn av David, konge i Jerusalem.
2 Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet.
Bare tomhet, sier predikeren, bare idelig tomhet! Alt er tomhet.
3 Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene?
Hvad vinning har mennesket av alt sitt strev, som han møier sig med under solen?
4 En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga.
Slekt går, og slekt kommer, men jorden står evindelig.
5 Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.
Og solen går op, og solen går ned, og den haster tilbake til det sted hvor den går op.
6 Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.
Vinden går mot syd og vender sig mot nord; den vender og vender sig om under sin gang og begynner så atter sitt kretsløp.
7 Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.
Alle bekker løper ut i havet, men havet blir ikke fullt; til det sted som bekkene går til, dit går de alltid igjen.
8 All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.
Alle ting strever utrettelig, ingen kan utsi det; øiet blir ikke mett av å se, og øret blir ikke fullt av å høre.
9 Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene.
Det som har vært, er det som skal bli, og det som har hendt, er det som skal hende, og det er intet nytt under solen.
10 Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva.
Er det noget hvorom en vilde si: Se, dette er nytt - så har det vært til for lenge siden, i fremfarne tider som var før oss.
11 Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro.
Det er ingen som minnes dem som har levd før, og heller ikke vil de som siden skal komme, leve i minnet hos dem som kommer efter.
12 Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem;
Jeg, predikeren, var konge over Israel i Jerusalem,
13 Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola.
og jeg vendte min hu til å ransake og utgranske med visdom alt det som hender under himmelen; det er en ond plage, som Gud har gitt menneskenes barn å plage sig med.
14 Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer.
Jeg sa alle de gjerninger som gjøres under solen, og se, alt sammen var tomhet og jag efter vind.
15 Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade.
Det som er kroket, kan ikke bli rett, og det som mangler, kan ingen regne med.
16 Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt.
Jeg talte med mig selv i mitt indre og sa: Se, jeg har vunnet mig større og rikere visdom enn alle som har rådet over Jerusalem før mig, og mitt hjerte har skuet megen visdom og kunnskap.
17 Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda.
Og jeg vendte min hu til å kjenne visdommen og kjenne dårskap og uforstand, men jeg skjønte at også dette var jag efter vind.
18 Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.
For hvor det er megen visdom, der er det megen gremmelse, og den som øker kunnskap, øker smerte.
