Job 30

1 Pero ahora se ríen de mí personas mucho más jóvenes que yo; personas a cuyos padres no pondría a trabajar con mis perros pastores.

Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

2 Son demasiado débiles para serme útiles y están agotados.

Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

3 Adelgazados por el hambre y la necesidad, tratan de comer la tierra seca en el desierto oscuro y desolado.

Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

4 Allí recogen hierbas del desierto y las hojas de los arbustos, y comen las raíces de las retamas.

Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

5 Fueron expulsados de la comunidad.

Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

6 La gente gritaba tras ellos como si fueran ladrones. Tienen que vivir en barrancos peligrosos, en cuevas y entre las rocas.

I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

7 Gritan como animales entre los arbustos; se acurrucan entre la maleza para refugiarse.

Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

8 Son gente insensata, sin nombre, que ha sido expulsada de la tierra.

en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

9 Pero ahora se burlan de mí en sus cantos; ¡me he convertido en un chiste para ellos!

Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

10 Me desprecian y rehúyen; no dudan en escupirme a la cara.

med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

11 Dios ha aflojado la cuerda de mi arco y me ha humillado.

Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

12 La chusma se levanta contra mí, y me hace correr; como una ciudad sitiada planifican formas de destruirme.

Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

13 Cortan mi vía de escape; provocan mi caída y lo hacen sin ayuda de nadie.

Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

14 Entran por una amplia brecha; se precipitan mientras el muro se derrumba.

Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

15 Me invaden los terrores; mi honor se lo lleva el viento; mi salvación se desvanece como una nube.

Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

16 Y ahora mi vida se desvanece; cada día la desesperación me atenaza.

Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

17 Por la noche mis huesos agonizan; el dolor me roe y no cesa.

Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

18 Dios me agarra bruscamente por la ropa; me tira del cuello de la camisa.

Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

19 Me ha arrojado al barro; me ha humillado como polvo y ceniza.

I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

20 Dios, clamo a ti, pero no respondes; me presento ante ti, pero ni siquiera te fijas en mí.

Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

21 Te has vuelto cruel conmigo; usas tu poder para hacerme sufrir.

Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

22 Me levantas y me llevas en el viento; me arrojas en el torbellino.

Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

23 Sé que me llevas a la muerte, al lugar donde van todos los vivos.

Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

24 ¿Quién querría dar una patada a un hombre cuando está abatido, cuando claman por ayuda en su momento de dificultad?

Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

25 ¿No lloré por los que pasaban por momentos difíciles? ¿No me afligí por lo que sufrían los pobres?

Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

26 Pero cuando busqué el bien, sólo vino el mal, y cuando esperé la luz, todo lo que vino fue oscuridad.

Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

27 En mi interior hay confusión, nunca se detiene; me enfrento a días de desesperación.

Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

28 Estoy tan deprimido; ver el sol no ayuda. Me pongo de pie en la asamblea y clamo por ayuda.

Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

29 Soy como un hermano de los chacales, un compañero de los búhos.

En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

30 Mi piel se ennegrece sobre mí; y mis huesos arden dentro de mí.

Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

31 Mi lira sólo toca canciones tristes, y mi pipa es la voz de los que lloran.

I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.