Job 14

1 “La vida es corta y está llena de problemas,

Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

2 como una flor que florece y se marchita, como una sombra pasajera que pronto desaparece.

lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

3 ¿Acaso te fijas en mí, Dios? ¿Por qué tienes que arrastrarme a los tribunales?

Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

4 ¿Quién puede sacar algo limpio de lo impuro? Nadie.

Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

5 Tú has determinado cuánto tiempo viviremos: el número de meses, un límite de tiempo para nuestras vidas.

Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

6 Así que déjanos tranquilos y danos un poco de paz, para que, como el obrero, podamos disfrutar de unas horas de descanso al final del día.

vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

7 “Incluso un árbol cortado tiene la esperanza de volver a brotar, de echar brotes y seguir viviendo.

För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

8 Aunque sus raíces envejezcan en la tierra y su tronco muera en el suelo,

Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

9 sólo un hilo de agua hará que brote y se ramifique como una planta joven.

så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

10 “Pero los seres humanos mueren, su fuerza disminuye; perecen, y ¿dónde están entonces?

Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

11 Como el agua que se evapora de un lago y un río que se seca y desaparece,

Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

12 así los seres humanos se acuestan y no vuelven a levantarse. NO despertarán de su sueño hasta que los cielos dejen de existir.

så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

13 “Quisiera que me escondieran en el Seol; escóndeme allí hasta que tu ira desaparezca. Fija allí un tiempo definido para mí, y acuérdate de mi. (Sheol h7585)

Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

14 ¿Volverán a vivir los muertos? Entonces tendría esperanza durante todo mi tiempo de angustia hasta que llegue mi liberación.

fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

15 Me llamarías y yo te respondería; me añorarías, al ser que has creado.

Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

16 Entonces me cuidarías y no me vigilarías para ver si peco.

ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

17 Mis pecados estarían sellados en una bolsa y tú cubrirías mi culpa.

I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

18 “Pero así como las montañas se desmoronan y caen, y las rocas se derrumban;

Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

19 así como el agua desgasta las piedras, como las inundaciones arrastran el suelo, así destruyes la esperanza que tienen los pueblos.

såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

20 Los dominas continuamente y desaparecen; distorsionas sus rostros al morir y entonces los despides.

Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

21 Sus hijos pueden llegar a ser importantes o caer de sus puestos, pero ellos no saben ni se enteran de nada de esto.

Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

22 Cuando la gente muere sólo conoce su propio dolor y está triste por sí misma”.

Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.