Псалтирь 39
1 В конец, Идифуму, песнь Давиду. Рех: сохраню пути моя, еже не согрешати ми языком моим: положих устом моим хранило, внегда востати грешному предо мною.
En Psalm Davids, till att föresjunga för Jeduthun. Jag hafver satt mig före, jag vill taga mig vara, att jag icke syndar med mine tungo; jag vill hålla min mun tillbaka såsom med bett; efter jag så måste se den ogudaktiga för mig.
2 Онемех и смирихся, и умолчах от благ, и болезнь моя обновися.
Jag är tystnad och stilla vorden, och tiger om glädjena; och måste fräta mina sorg i mig.
3 Согреяся сердце мое во мне, и в поучении моем разгорится огнь: глаголах языком моим:
Mitt hjerta är brinnande i mig, och när jag tänker deruppå, varder jag upptänd; jag talar med mine tungo.
4 скажи ми, Господи, кончину мою и число дний моих, кое есть, да разумею, что лишаюся аз.
Men, Herre, lär mig dock, att det måste få en ända med mig, och mitt lif ett mål hafva, och jag hädan måste.
5 Се, пяди положил еси дни моя, и состав мой яко ничтоже пред Тобою: обаче всяческая суета всяк человек живый.
Si, mine dagar äro en tvärhand för dig, och mitt lif är såsom intet för dig. Huru platt intet äro alla menniskor, de dock så säkre lefva. (Sela)
6 Убо образом ходит человек, обаче всуе мятется: сокровищствует, и не весть, кому соберет я.
De gå bort såsom en skugge, och göra sig mycken onyttig oro; de samka tillhopa, och veta icke ho det få skall.
7 И ныне кто терпение мое? Не Господь ли? И состав мой от Тебе есть.
Nu, Herre, vid hvad skall jag trösta mig? Uppå dig hoppas jag.
8 От всех беззаконий моих избави мя: поношение безумному дал мя еси.
Fräls mig ifrån alla mina synder, och låt mig icke dem galnom till spott varda.
9 Онемех и не отверзох уст моих, яко Ты сотворил еси.
Jag vill tiga, och icke upplåta min mun; du skall väl görat.
10 Отстави от мене раны Твоя: от крепости бо руки Твоея аз изчезох.
Vänd dina plågo ifrå mig; ty jag är försmäktad för dine hands straff.
11 Во обличениих о беззаконии наказал еси человека, и истаял еси яко паучину душу его: обаче всуе всяк человек.
När du en tuktar för syndenes skull, så varder hans fägring förtärd såsom af mal. Ack! huru platt intet äro dock alla menniskor. (Sela)
12 Услыши молитву мою, Господи, и моление мое внуши, слез моих не премолчи: яко преселник аз есмь у Тебе и пришлец, якоже вси отцы мои.
Hör mina bön, Herre, och förnim mitt ropande, och tig icke öfver mina tårar; ty jag är en främling för dig, och en gäst såsom alle mine fäder.
13 Ослаби ми, да почию, прежде даже не отиду, и ктому не буду.
Håll upp af mig, att jag vederqvicker mig, förr än jag bortfar, och är icke mer här.
