< 2 Korinth 7 >

1 Ku ruol moroitak ngei, hi chonginkhâmngei murdi hih ei ta ranga sin ani. Masikin takpum le ratha min nim thei ngâi neinunngei renga inkêm ei ta, male Pathien rin puma omin inthiengna mikhipphar ei ti u.
Efter vi nu hafve sådana löfte, mine käreste, så görom oss rena af all köttsens och andans besmittelse fullbordande helgelsen i Guds räddhåga.
2 Nin mulungrîlngeia mun mi pêk roi. Tute chunga saloi tho mak mea; tute siet mak mea, tute chunga khom inlâpna rok uol mak me.
Fatter oss; vi hafve ingom gjort skada, vi hafve ingen bedragit, vi hafve ingen besvikit.
3 Mahi theiloi nangni minchangna ranga ki ti ni maka; motona ke lei ti anghan, mi nin moroi sabak sikin munkhatin ei om tit ani, ei ringle, ei thile.
Sådana säger jag icke till att fördöma eder; ty jag sade eder tillförene, att I ären i vår hjerta, till att dö och lefva med eder.
4 Nangni ki riet minthâr sabaka; nangni ko song tatak ani! Kin intaknangei murdia khom mohôknân ka la sip tita; râisânnân ki sipmat ani.
Jag hafver mycken tröst till eder; jag berömmer mig mycket af eder; jag är uppfylld med hugsvalelse; jag är uti osägeliga glädje, i all vår bedröfvelse.
5 Macedonia kin tung suole khom inngamna reng dôn mak me. Muntina intaknangei aoma, midangngei leh inkhalin kin oma, kin mulungrîlngeia chinangei kin dôna.
Ty när vi kommom uti Macedonien, då hade vårt kött ingen ro, utan allestädes vorom vi uti bedröfvelse; utvärtes strid, invärtes räddhåge.
6 Aniatachu Pathien mulungrîl inngûi minhar ngâipu han Titus a hong sikin mi mohôk minhara.
Men Gud, som hugsvalar dem som förtryckte äro, han hugsvalade oss genom Titi tillkommelse;
7 A hong sika han kin râiaminsân vai nimaka, ama'n kho angin mo nin mohôk minharna chang khom mi min rieta. Ama'n ni mu rang nin nuom tie ngei khom mi rila, nin mulung nin min ruongtie ngei le mi thop ranga nin inthok tie ngei; mi ril sikin atûn hin chu ka râiasân uol ani zoi.
Dock icke allenast genom hans tillkommelse, utan jemväl genom den hugsvalelse han fått hade af eder; och förkunnade oss edra åstundan, edar gråt, edart nit om mig, så att jag blef ända yttermera glad.
8 Ke lekhamuthuon han nangni minngûi khom senla, ki miziek hah insîr khâi mu-ung. Chomolte chu nin inngûi ti ku mu lehan kên sîr ani.
Ty det jag bedröfvade eder med mitt bref, det ångrar mig intet; och om det än ångrade mig, dock, medan jag ser att samma bref hafver tilläfventyrs en tid långt bedröfvat eder;
9 Aniatachu atûn chu ka râiasân zoi nangni ki minngûi sika niloiin, nin inngûina han nin lampuingei nangni min thûl pe sikin. Ha inngûina hah Pathien'n a mang ani, male masikin nin chunga tho minchâi mak me.
Så fröjdar jag mig nu icke deraf, att I vorden bedröfvade, utan att I vorden bedröfvade till bättring; ty I ären bedröfvade vordne efter Guds sinne, så att I ingen skada lidit hafven af oss i någor måtto.
10 Inngûina, Pathien'n a mang han mulungrîl inthûlna nangni pêkin sanminringna amintung ngâi sikin mahan insîrna om mak! Hannirese munisi inngûina mamangin chu thina amintung ngâi.
Ty den sorg, som är efter Guds sinne, hon kommer åstad bättring till salighet, den man icke ångrar; men verldenes sorg, hon kommer åstad döden.
11 En ta u, nin inngûinân Pathien sintho hih: ningsietna nangni min dôn tie ngei, nin theiloinaboi tie minlang ranga nin ngâklal tie ngei! Ma anga adikna tienga taksinangei, ma anga inningnangei, ma anga nuomnangei, ma anga inpêknangei, ma anga asaloi tho ngei dûkmintong ranga nin inthok tie ngei! Ma ngei roi han nangninanâkin minchâina reng dôn mak chei ti nin minlang ani.
Si, detsamma, att I bedröfvade vorden efter Guds sinne, hvilken omsorg det hafver gjort i eder; ja sannerliga, ursäkt, misshag, räddhåga, åstundan, nit, hämnd; ty I hafven bevisat i all stycken, att I rene ären uti den saken.
12 Masikin, ma lekhamuthuon hah miziek khom ronga, atho minchâipu sika nimaka aninônchu tho minchâina tuongpu sika khom nimak. Manêkin idôr mo kin ta ranga nin inpêkna inthûktie, Pathien mitmua nangni min mu rangin ki miziek ani.
Derföre, ändock jag skref eder till, så är det likväl icke skedt för hans skull, som skadan gjort hade; icke heller för hans skull, som skadan skedd var; utan fördenskull, att vår nit till eder skulle uppenbar varda när eder för Gudi.
13 Masika han kêng mohôkin kin om. Mohôka kin om vai niloiin; Titus nin lei sanna jâra a râisâna sikin keini khom kin râiaminsân sabak ani!
Derföre hafve vi nu fått hugsvalelse, deraf att I hugsvalade ären; dock än mycket mer hafve vi gladt oss för Titi fröjds skull; ty hans ande vardt vederqvickt af allom eder.
14 A kôm nangni ko song ngâia, male nangnin mâimôkinshakin mi dar mak chei. Nin kôm chongtak kin misîr bang ngâi, male ma anghan Titus kôm nangni ko songna han adik tiin ânlang zoi.
Hvad jag hafver berömt mig om eder för honom, det blyges mig intet; utan såsom vi all ting i sanningen hafve eder sagt, så är ock vår berömmelse för Tito sann vorden.
15 Male a rilnangei jôm rangin nin rêngin nin inthokngei, chi le innîk puma ama nin lei phâm ngâi hah a riettit sikin nin ta rangin a lungkhamna ânsôn uol zoi.
Och hans hjerta är öfvermåtton väl till sinnes om eder, då han tänker på allas edra lydno, huruledes I undfingen honom med räddhåga och bäfvan.
16 Nin chunga kên ngamphar thei sikin idôra râisân mo ki ni zoi!
Jag fröjdar mig, att jag allt godt må förse mig till eder.

< 2 Korinth 7 >