Salmenes 95

1 Kom, lat oss fegnast for Herren, lat oss ropa av frygd for vårt frelse-berg!

Kommen, låtom oss höja glädjerop till HERREN, jubel till vår frälsnings klippa.

2 Lat oss stiga fram for hans åsyn med lovsong, lat oss syngja vår fagnad for honom i salmar!

Låtom oss träda fram för hans ansikte med tacksägelse och höja jubel till honom med lovsånger.

3 For ein stor Gud er Herren og ein stor konge yver alle gudar,

Ty HERREN är en stor Gud, en stor konung över alla gudar.

4 han som i si hand hev det djupaste av jordi, og som eig topparne av fjelli.

Han har jordens djup i sin hand, och bergens höjder äro hans;

5 Han eig havet, for han hev skapt det, og turrlendet hev hans hender laga.

hans är havet, ty han har gjort det, och hans händer hava danat det torra.

6 Kom, lat oss falla ned og bøygja oss, lat oss bøygja kne for Herren, vår skapar!

Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla, låtom oss knäböja för HERREN, vår skapare.

7 For han er vår Gud, og me er det folk han føder, og den hjord som handi hans leider. Å, vilde de høyra på hans røyst i dag!

Ty han är vår Gud, och vi äro det folk som han har till sin hjord, vi äro får som stå under hans vård.

8 Forherd ikkje dykkar hjarta som ved Meriba, som på Massa-dagen i øydemarki,

O att I villen i dag höra hans röst! Förhärden icke edra hjärtan såsom i Meriba, såsom på Massas dag i öknen,

9 der federne dykkar freista meg! Dei prøvde meg, endå dei hadde set mi gjerning.

där edra fäder frestade mig, där de prövade mig, fastän de hade sett mina verk.

10 I fyrti år var eg leid av den ætti, og eg sagde: «Dei er eit folk med villfarande hjarta, og dei kjenner ikkje vegarne mine.»

I fyrtio år var det släktet mig till leda, och jag sade: »De äro ett folk som far vilse med sitt hjärta, och de vilja icke veta av mina vägar.»

11 So svor eg i min vreide: «Sanneleg, dei skal ikkje koma inn til mi kvila.»

Så svor jag då i min vrede: »De skola icke komma in i min vila.»