Salmenes 139

1 Til songmeisteren; av David; ein salme. Herre, du ransakar meg og kjenner meg.

En Psalm Davids, till att föresjunga. Herre, du utransakar mig, och känner mig.

2 Um eg sit eller stend upp, so veit du det, du skynar min tanke langan veg.

Ehvad jag sitter eller uppstår, vetst du det; du förstår mina tankar fjerran.

3 Mi gonga og lega røyner du ut, og alle mine vegar kjenner du grant.

Ehvad jag går, eller ligger, så äst du omkring mig, och ser alla mina vägar.

4 For det er inkje ord på mi tunga - sjå, Herre, du kjenner det alt til fullnads.

Ty si, det är intet ord på mine tungo, det du, Herre, icke allt vetst.

5 Bak og framme held du ikring meg, og du legg di hand på meg.

Du skaffar hvad jag både förr och efter gör, och håller dina hand öfver mig.

6 Slik kunnskap er meg for underleg, han er for høg, eg kann ikkje greida honom.

Sådana kunskap är mig för underlig, och för hög; jag kan icke begripat.

7 Kvar skal eg fara frå din ande, og kvar skal eg fly ifrå ditt andlit?

Hvart skall jag gå för dinom anda? Och hvart skall jag fly för ditt ansigte?

8 For eg upp til himmelen, so er du der, og reidde eg seng i helheimen, sjå, der er du og. (Sheol h7585)

Fore jag upp i himmelen, så äst du der. Bäddade jag åt mig i helvete, si, så äst du ock der. (Sheol h7585)

9 Tek eg vengjerne til morgonroden, slo eg meg ned ved ytste havet,

Toge jag morgonrodnans vingar, och blefve ytterst i hafvet,

10 di hand vilde leida meg ogso der, og di høgre hand vilde halda meg fast.

Så skulle dock din hand der föra mig, och din högra hand hålla mig.

11 Og sagde eg: «Myrker løyne meg, og ljoset verte natt ikringum meg, »

Om jag sade: Mörker må betäcka mig, så måste natten ock vara ljus omkring mig.

12 so vilde ikkje heller myrkret gjera noko myrkt for deg, og natti vilde vera ljos som dagen, myrkret vilde vera som ljoset.

Ty ock mörkret är icke mörkt när dig, och natten lyser såsom dagen; mörkret är såsom ljuset.

13 For du hev skapt mine nyro, du hev verka meg i morsliv.

Du hafver mina njurar i dine magt; du vast öfver mig i moderlifvet.

14 Eg takkar deg, av di eg er laga på øgjeleg underfull vis; underfulle er dine verk, og mi sjæl veit det so vel.

Jag tackar dig derföre, att jag underliga gjord är. Underlig äro din verk, och det besinnar min själ väl.

15 Mine bein var ikkje dulde for deg då eg vart laga i løynd, då eg med kunst vart verka djupt i jordi.

Mine ben voro dig intet fördolde, då jag uti det hemliga gjord var; då jag skapad vardt nedre i jordene.

16 Då eg var eit foster, såg dine augo meg, og i di bok vart dei alle uppskrivne, dei dagar som vart fastsette, då ikkje ein av deim var komen.

Din ögon sågo mig, då jag ännu oberedd var; och alla dagar voro uti dine bok skrefne, de ännu varda skulle, och ingen af dem kommen var.

17 Og kor dyre dine tankar er for meg, du Gud, kor store summarne er av deim!

Men huru kostelige äro för mig, Gud, dina tankar! O! huru stort är deras tal!

18 Vil eg telja deim, so er dei fleire enn sand; eg vaknar, og endå er eg hjå deg.

Skulle jag räkna dem, så vorde de flere än sanden. När jag uppvaknar, är jag ändå när dig.

19 Gud, gjev du vilde drepa den ugudlege! og de, blodfuse menner, vik burt frå meg -

Ack! Gud, att du dråpe de ogudaktiga, och de blodgirige ifrå mig vika måste.

20 dei som nemner deg med fulskap, brukar ditt namn til lygn - dine fiendar!

Ty de tala om dig försmädeliga, och dine ovänner upphäfva sig utan sak.

21 Skulde eg ikkje, Herre, hata deim som hatar deg, og styggjast ved deim som stend deg imot?

Jag hatar ju, Herre, de som dig hata, och mig förtryter om dem, att de sig emot dig sätta.

22 Med det sterkaste hatet hatar eg deim, fiendar er dei for meg.

Jag hatar dem med rätt allvar; derföre äro de mig hätske.

23 Ransaka meg, Gud, og kjenn mitt hjarta! Prøv meg og kjenn mine tankar!

Utransaka mig, Gud, och få veta mitt hjerta. Bepröfva mig, och förnim, huru jag menar det;

24 Og sjå um eg er på veg til pinsla, og leid meg på æveleg veg!

Och se till, om jag på enom ondom väg är, och led mig på den eviga vägen.