Salmenes 106

1 Halleluja! Prisa Herren, for han er god, for æveleg varer hans miskunn!

Halleluja. Tacker Herranom, ty han är mild, och hans godhet varar i evighet.

2 Kven kann fullt ut nemna Herrens velduge verk, forkynna all hans lov?

Ho kan uttala Herrans dråpeliga gerningar? och prisa all hans lofliga verk?

3 Sæle er dei som tek vare på det som rett er, den som gjer rettferd til kvar tid!

Salige äro de som budet hålla, och göra alltid rätt.

4 Herre, kom meg i hug med den godhug du hev for ditt folk, gjesta meg med di frelsa!

Herre, tänk på mig efter den nåd, som du dino folke lofvat hafver; bevisa oss dina hjelp;

5 so eg kann skoda lukka åt dine utvalde, gleda meg med ditt folks gleda, rosa meg med din arv.

Att vi måge se dina utkorades välfärd, och glädja oss att dino folke väl går, och berömma oss med dinom arfvedel.

6 Me hev synda med våre feder, me hev gjort ille, me hev vore ugudlege.

Vi hafve syndat med våra fäder; vi hafve misshandlat, och hafve ogudaktige varit.

7 Våre feder i Egyptarland agta ikkje på dine under, dei kom ikkje i hug dine mange nådegjerningar, men dei var tråssuge ved havet, ved Raudehavet.

Våre fäder uti Egypten ville icke förstå din under; de tänkte icke på dina stora godhet, och voro ohörige vid hafvet, nämliga röda hafvet.

8 Men endå frelste han deim for sitt namn skuld, av di han vilde kunngjera si magt,

Men han halp dem för sitt Namns skull, så att han sina magt beviste.

9 og han truga Raudehavet so det vart turt, og han let deim ganga gjenom djupi som på slette marki,

Och han näpste röda hafvet, och det vardt torrt; och förde dem genom djupen, såsom genom ena öken;

10 og han frelste deim frå hans hand som hata deim, og løyste deim ut or fiendehand,

Och halp dem ifrå deras hand, som dem hatade, och förlossade dem ifrå fiendans hand.

11 og vatn gøymde deira motstandarar, ikkje ein vart att av deim.

Och vattnet fördränkte deras fiendar, så att icke en qvar blef.

12 Då trudde dei på ordi hans, då song dei hans lov.

Då trodde de uppå hans ord, och söngo hans lof.

13 Men snart gløymde dei hans gjerningar, dei bia ikkje på hans råd;

Men de förgåto snarliga hans gerningar, och bidde intet efter hans råd.

14 men dei fekk ein gir i seg i øydemarki, og dei freista Gud på den ubygde stad.

Och de fingo lusta i öknene, och försökte Gud uti ödemarkene.

15 Då gav han deim det dei vilde hava, men sende tærande sjukdom yver deira liv.

Men han gaf dem deras bön, och sände dem nog, tilldess dem vämjade dervid.

16 Og dei vart ovundsjuke på Moses i lægret, på Aron, Herrens heilage.

Och de satte sig upp emot Mose i lägrena; emot Aaron, Herrans heliga.

17 Då opna jordi seg og slukte Datan, og ho let seg att yver flokken åt Abiram,

Jorden öppnade sig, och uppsvalg Dathan, och öfvertäckte Abirams rota.

18 og det kveiktest eld på flokken deira, ein loge brende upp dei ugudlege.

Och eld vardt ibland deras rota upptänd; lågen uppbrände de ogudaktiga.

19 Dei gjorde ein kalv ved Horeb og tilbad eit støypt bilæte,

De gjorde en kalf i Horeb, och tillbådo det gjutna belätet;

20 og dei bytte burt si æra for bilætet av ein ukse som et gras.

Och förvandlade sina äro uti ens oxas liknelse, den gräs äter.

21 Dei gløymde Gud, sin frelsar, som hadde gjort store ting i Egyptarland,

De förgåto Gud sin Frälsare, som så stor ting uti Egypten gjort hade;

22 undergjerningar i Khams land, skræmelege ting ved Raudehavet.

Vidunder i Hams land, och förskräckeliga gerningar i röda hafvet.

23 Og han tenktest til å tyna deim, dersom ikkje Moses, hans utvalde, hadde kasta seg imillom for hans åsyn til å avvenda hans vreide, at han ikkje skulde øydeleggja.

Och han sade, att han ville förgöra dem, om Mose hans utkorade den plågan icke förtagit hade, och afvändt hans grymhet, att han icke platt skulle förderfva dem.

24 Og dei vanvyrde det herlege landet, dei trudde ikkje ordet hans,

Och de föraktade det lustiga landet; de trodde icke hans ordom;

25 og dei knurra i sine tjeld, høyrde ikkje på Herrens røyst.

Och knorrade i deras hyddom; de lydde intet Herrans röst.

26 Då lyfte han si hand imot deim til å slå deim ned i øydemarki,

Och han hof upp sina hand emot dem, att han skulle nederslå dem i öknene;

27 og slå deira etterkomarar ned millom heidningarne og spreida deim kring i landi.

Och kasta deras säd ibland Hedningarna, och förströ dem i landen.

28 Og dei batt seg saman med Ba’al-Peor, og dei åt av offer til dei daude,

Och de gåfvo sig till BaalPeor, och åto af de döda afgudars offer;

29 og dei vekte harm ved si åtferd, og ei plåga braut ut millom deim.

Och förtörnade honom med sin verk; då kom ock en plåga ibland dem.

30 Då stod Pinehas fram og heldt dom, og plåga stilltest;

Då trädde Pinehas fram, och förlikte sakena, och plågan vände åter.

31 og det vart rekna honom til rettferd frå ætt til ætt æveleg.

Och det vardt honom räknadt till rättfärdighet, ifrå slägte till slägte, i evig tid.

32 Og dei vekte vreide ved Meribavatnet, og det gjekk Moses ille for deira skuld;

Och de förtörnade honom vid trätovattnet; och de plågade Mose illa.

33 for dei var tråssuge mot hans ande, og han tala tankelaust med sine lippor.

Ty de bedröfvade honom hans hjerta, så att någor ord undföllo honom.

34 Dei øydelagde ikkje dei folki som Herren hadde tala med deim um,

De förgjorde ock icke de folk, som dock Herren dem budit hade;

35 men dei blanda seg med heidningarne og lærde deira gjerningar,

Utan de blandade sig ibland Hedningarna, och lärde deras verk;

36 og dei tente deira avgudar, og desse vart deim til ei snara,

Och tjente deras afgudom; de kommo dem på förargelse.

37 og dei ofra sine søner og døtter til magterne,

Och de offrade sina söner, och sina döttrar djeflom;

38 og dei rende ut skuldlaust blod, blod av sine søner og døtter som dei ofra til Kana’ans avgudar, og landet vart vanhelga med blodskuld.

Och utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod, som de offrade Canaans afgudom; så att landet med blodskulder besmittadt vardt;

39 Og dei vart ureine ved sine gjerningar og dreiv hor ved si åtferd.

Och orenade sig med sinom gerningom, och hor bedrefvo med sin verk.

40 Då loga Herrens vreide upp imot hans folk, og han stygdest ved sin arv.

Då förgrymmade sig Herrans vrede öfver sitt folk, och han fick en styggelse till sitt arf;

41 Og han gav deim i handi på heidningar, og dei som hata deim, vart herrar yver deim,

Och gaf dem uti Hedningars händer; så att öfver dem rådde de som dem hätske voro.

42 og deira fiendar trengde deim, og dei laut bøygja seg under deira hand.

Och deras fiender plågade dem, och de vordo kufvade under deras händer.

43 Mange gonger fria han deim ut, men dei var tråssuge og sjølvrådige, og dei kom reint i vesaldom for si misgjerning.

Han förlossade dem ofta; men de förtörnade honom med sin verk, och vordo få för deras missgerningars skull.

44 Men han såg til deim då dei var i naud, med di han høyrde deira klagerop.

Och han såg till deras nöd, då han deras klagan hörde;

45 Og han kom i hug si pakt for deim, og han ynkast etter si store miskunn.

Och tänkte på sitt förbund, som han med dem gjort hade; och det ångrade honom efter hans stora godhet;

46 Og han let deim finna miskunn hjå alle som hadde fanga deim.

Och lät dem komma till barmhertighet, för allom dem som dem fångat hade.

47 Frels oss, Herre vår Gud, og samla oss frå heidningarne, so me kann prisa ditt heilage namn, rosa oss av ditt lov!

Hjelp oss, Herre vår Gud, och för oss tillhopa ut ifrå Hedningarna; att vi måge tacka ditt helga Namn, och begå ditt lof.

48 Lova vere Herren, Israels Gud, frå æva og til æva! Og alt folket segje: Amen. Halleluja!

Lofvad vare Herren, Israels Gud, ifrån evighet i evighet; och allt folk säga: Amen. Halleluja.