Jobs 29

1 Då heldt Job fram med talen sin og sagde:

Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:

2 «Å, var eg som i fordums måna’r, som den gong Gud mi verja var,

Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.

3 då yver meg hans lampa skein, som lyste meg i myrkret fram,

Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;

4 slik som eg var i mogne manndom, då Gud var ven i huset mitt,

Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;

5 då Allvald endå med meg var, og mine born eg kring meg såg,

Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;

6 då eg i fløyte foten tvådde, og olje rann av fjellet nær meg,

Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;

7 då eg til porten steig i byen, og sessen min på torget tok!

Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;

8 Ungdomen såg meg, løynde seg; dei gamle reiste seg og stod;

Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;

9 hovdingar stogga midt i talen og lagde handi på sin munn;

Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;

10 og røysti tagna hjå dei gjæve, og tunga seg til gomen kleimde;

Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.

11 dei som meg høyrde, sælka meg, og dei som såg meg, vitna for meg.

Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.

12 Eg berga arming når han ropa, og farlaus som var utan hjelp;

Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.

13 velsigning fekk eg frå forkomne, og enkjor fekk eg til å jubla.

Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.

14 Rettferd var min, eg hennar bunad; rett var mi kappa og mi kruna.

Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.

15 Eg for den blinde auga var, og føter var eg for den halte.

Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.

16 Ein far eg var for fatigfolk; eg for ukjende saki granska.

Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.

17 På brotsmann tennerne eg knekte, reiv fengdi utor gapet hans.

Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.

18 Eg sagde: «I reiret skal eg døy, med dagar talrike som sand.

Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.

19 Til roti mi skal vatnet trengja, dogg bu ved natt på greini mi;

Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.

20 mi æra held seg frisk hjå meg, bogen vert ny handi mi.»

Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.

21 Dei høyrde ventande på meg, og lydde stilt på rådi mi.

De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.

22 Og ikkje la dei mot mitt ord, min tale draup ned yver deim.

Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.

23 På meg dei bia som på regn, ja, som vårregn opna munnen.

De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.

24 Eg smilte til mismodige, mitt andlit fekk dei ikkje myrkt.

Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.

25 Når eg deim vitja, sat eg fremst, sat som ein konge i sin herflokk, lik ein som trøystar syrgjande.

När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.