Jobs 19
1 Då svara Job og sagde:
Därefter tog Job till orda och sade:
2 «Kor lenge vil mi sjel de harma og krasa meg med dykkar ord?
Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
3 Ti gonger hev de no meg spotta; de skjemmest ei å krenkja meg.
Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
4 Hev eg i røyndi mistak gjort, dei mistak er mi eigi sak.
Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
5 Vil de dykk briska imot meg, som um eg lid mi skam med rette?
Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
6 Hugs på at Gud hev bøygt meg ned og spana kringum meg sitt garn.
så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
7 Eg ropar: «Vald!» - men eg fær’kje svar; eg ropar: «Hjelp!» men fær’kje rett.
Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
8 Han stengjer vegen for min fot, og myrker legg han på min stig.
Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
9 Min heidersklædnad drog han av; han frå mitt hovud kransen tok.
Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
10 Mi vern han braut, so eg gjekk under, mi von sleit han lik treet upp.
Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
11 Hans vreide logar meg imot, og for ein fiend’ held han meg.
Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
12 Hans skarar stemner fram mot meg; dei brøyter seg ein veg mot meg og lægrar seg kring tjeldet mitt.
Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
13 Han dreiv ifrå meg mine frendar, og kjenningar vart framande.
Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
14 Skyldfolki held seg burte frå meg, husvenerne hev gløymt meg burt.
Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
15 For hjon og tenar er eg framand; dei held meg for ein ukjend mann.
Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
16 Ei svarar drengen på mitt rop. Eg må med munnen tigga honom;
Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
17 min ande byd imot for kona, eg tevjar ilt for mine sambrør.
Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
18 Jamvel smågutar spottar meg, når eg stend upp, dei talar mot meg.
Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
19 Dei styggjest for meg mine vener, og dei eg elska, snur seg mot meg.
Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
20 Min kropp er berre skin og bein, snaudt hev eg endå tannkjøt att.
Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
21 Hav medynk, medynk, mine vener! Gud hev meg råka med si hand.
Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
22 Kvifor skal de som Gud meg jaga, og vert ei mette av mitt kjøt?
Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
23 Å, gjev at mine ord vart skrivne, og i ei bok vart rita inn,
Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
24 ja, vart med jarnmeitel og bly for ævleg tid i berget hogne!
ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
25 Eg veit at min utløysar liver, til sist han yver moldi kjem.
Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
26 Og når mi hud er øydelagd, ut frå mitt kjøt då ser eg Gud,
Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
27 eg honom ser som venen min, mitt auga ser det, ingen framand! Å, nyro lengtar i mitt liv!
Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
28 De segjer: «Me vil jaga honom!» - som um orsaki låg hjå meg!
Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --
29 Men de lyt agta dykk for sverdet; for vreide vert ved sverdet straffa. Og de skal vita: domen kjem.»
då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
