Predikerens 1
1 Ord av Preikaren, son åt David, konge i Jerusalem.
Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem.
2 Fåfengt, fåfengt! segjer Preikaren, fåfengt, fåfengt! Alt er fåfengt.
Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet.
3 Kva vinning hev mannen av alt si møda som han møder seg med under soli?
Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene?
4 Ætt gjeng, og ætt kjem, medan jordi æveleg stend.
En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga.
5 Og soli renn, og soli glar, og ho skundar seg att til staden sin der som ho plar renna.
Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.
6 Vinden gjeng imot sud og snur seg mot nord, han snur seg og snur seg og kjem attende til kringlaupet sitt.
Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.
7 Alle elvar renn ut i havet, men havet vert ikkje fullt, dit som elvarne fyrr hev runne, held dei alltid på å renna.
Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.
8 Allting strevar so ingen det ut kann segja, ikkje vert auga mett av å sjå, og ikkje vert øyra fyllt av å høyra.
All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.
9 Det som hev vore, er det som skal vera, og det som hev hendt, er det som skal henda; det finst inkje nytt under soli.
Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene.
10 Skulde dei segja um noko: «Sjå, dette er nytt!» - so hev det longe vore til i fordums tider som var fyre oss.
Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva.
11 Me hev inkje minne um deim som fyrr hev livt, og dei som sidan skal koma, vil ikkje heller liva i minnet hjå deim som etterpå kjem.
Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro.
12 Eg, Preikaren, var konge yver Israel i Jerusalem.
Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem;
13 Eg lagde hugen på å granska og å ransaka med visdom alt det som hender under himmelen. Det er ei leid plåga som Gud hev gjeve mannsborni å plågast med.
Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola.
14 Eg såg på alt det som hender under soli, og so var det fåfengt alt i hop og jag etter vind.
Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer.
15 Det bogne kann ikkje beinkast, og det vantande kann ikkje reknast.
Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade.
16 Eg tenkte med meg sjølv: «Sjå no hev eg vunne meg større og rikare visdom enn alle dei som hev rådt yver Jerusalem fyre meg, og hjarta mitt hev set visdom og kunnskap i rikt mål.»
Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt.
17 Eg lagde hugen på å skyna visdomen og skyna vitløysa og dårskap. Men eg skyna at det var jag etter vind det og.
Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda.
18 For med mykje visdom du mykje gremmest, og aukar du kunnskap, so aukar du kvida.
Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.
