Salmenes 139

1 Til sangmesteren; av David; en salme. Herre, du ransaker mig og kjenner mig.

En Psalm Davids, till att föresjunga. Herre, du utransakar mig, och känner mig.

2 Enten jeg sitter, eller jeg står op, da vet du det; du forstår min tanke langt fra.

Ehvad jag sitter eller uppstår, vetst du det; du förstår mina tankar fjerran.

3 Min sti og mitt leie gransker du ut, og du kjenner grant alle mine veier.

Ehvad jag går, eller ligger, så äst du omkring mig, och ser alla mina vägar.

4 For det er ikke et ord på min tunge - se, Herre, du vet det alt sammen.

Ty si, det är intet ord på mine tungo, det du, Herre, icke allt vetst.

5 Bakfra og forfra omgir du mig, og du legger din hånd på mig.

Du skaffar hvad jag både förr och efter gör, och håller dina hand öfver mig.

6 Å forstå dette er mig for underlig, det er for høit, jeg makter det ikke.

Sådana kunskap är mig för underlig, och för hög; jag kan icke begripat.

7 Hvor skal jeg gå fra din Ånd, og hvor skal jeg fly fra ditt åsyn?

Hvart skall jag gå för dinom anda? Och hvart skall jag fly för ditt ansigte?

8 Farer jeg op til himmelen så er du der, og vil jeg rede mitt leie i dødsriket, se, da er du der. (Sheol h7585)

Fore jag upp i himmelen, så äst du der. Bäddade jag åt mig i helvete, si, så äst du ock der. (Sheol h7585)

9 Tar jeg morgenrødens vinger, og vil jeg bo ved havets ytterste grense,

Toge jag morgonrodnans vingar, och blefve ytterst i hafvet,

10 så fører også der din hånd mig, og din høire hånd holder mig fast.

Så skulle dock din hand der föra mig, och din högra hand hålla mig.

11 Og sier jeg: Mørket skjule mig, og lyset omkring mig bli natt -

Om jag sade: Mörker må betäcka mig, så måste natten ock vara ljus omkring mig.

12 så gjør heller ikke mørket det for mørkt for dig, og natten lyser som dagen, mørket er som lyset.

Ty ock mörkret är icke mörkt när dig, och natten lyser såsom dagen; mörkret är såsom ljuset.

13 For du har skapt mine nyrer, du virket mig i min mors liv.

Du hafver mina njurar i dine magt; du vast öfver mig i moderlifvet.

14 Jeg priser dig fordi jeg er virket på forferdelig underfull vis; underfulle er dine gjerninger, og min sjel kjenner det såre vel.

Jag tackar dig derföre, att jag underliga gjord är. Underlig äro din verk, och det besinnar min själ väl.

15 Mine ben var ikke skjult for dig da jeg blev virket i lønndom, da jeg blev kunstig virket i jordens dyp.

Mine ben voro dig intet fördolde, då jag uti det hemliga gjord var; då jag skapad vardt nedre i jordene.

16 Da jeg bare var foster, så dine øine mig, og i din bok blev de alle opskrevet de dager som blev fastsatt da ikke en av dem var kommet.

Din ögon sågo mig, då jag ännu oberedd var; och alla dagar voro uti dine bok skrefne, de ännu varda skulle, och ingen af dem kommen var.

17 Hvor vektige dine tanker er for mig, Gud, hvor store deres summer!

Men huru kostelige äro för mig, Gud, dina tankar! O! huru stort är deras tal!

18 Vil jeg telle dem, så er de flere enn sand; jeg våkner op, og jeg er ennu hos dig.

Skulle jag räkna dem, så vorde de flere än sanden. När jag uppvaknar, är jag ändå när dig.

19 Gud, gid du vilde drepe den ugudelige, og I blodtørstige menn, vik fra mig -

Ack! Gud, att du dråpe de ogudaktiga, och de blodgirige ifrå mig vika måste.

20 de som nevner ditt navn til å fremme onde råd, som bruker det til løgn, dine fiender!

Ty de tala om dig försmädeliga, och dine ovänner upphäfva sig utan sak.

21 Skulde jeg ikke hate dem som hater dig, Herre, og avsky dem som reiser sig imot dig?

Jag hatar ju, Herre, de som dig hata, och mig förtryter om dem, att de sig emot dig sätta.

22 Jeg hater dem med et fullkomment hat; de er mine fiender.

Jag hatar dem med rätt allvar; derföre äro de mig hätske.

23 Ransak mig, Gud, og kjenn mitt hjerte! Prøv mig og kjenn mine mangehånde tanker,

Utransaka mig, Gud, och få veta mitt hjerta. Bepröfva mig, och förnim, huru jag menar det;

24 og se om jeg er på fortapelsens vei, og led mig på evighetens vei!

Och se till, om jag på enom ondom väg är, och led mig på den eviga vägen.