Jobs 7

1 Er ikke et menneskes liv på jorden en krigstjeneste, og hans dager som en dagarbeiders dager?

Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?

2 Lik en træl som higer efter skygge, og lik en dagarbeider som venter på sin lønn,

Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;

3 således har jeg fått i eie måneder fulle av nød, og møiefulle netter er falt i min lodd.

Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.

4 Når jeg legger mig, da sier jeg: Når skal jeg stå op? Og lang blir aftenen, og jeg blir trett av å kaste mig hit og dit inntil morgenlysningen.

När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.

5 Mitt kjøtt er klædd med makk og med skorper som av jord; min hud skrukner og brister.

Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.

6 Mine dager farer hurtigere avsted enn en veverskyttel, og de svinner bort uten håp.

Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.

7 Kom i hu at mitt liv er et pust! Aldri mere skal mitt øie se noget godt.

Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;

8 Den som nu ser mig, skal ikke mere få øie på mig; når dine øine søker efter mig, er jeg ikke mere.

Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.

9 En sky blir borte og farer avsted; således er det med den som farer ned til dødsriket - han stiger ikke op derfra, (Sheol h7585)

Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)

10 han vender ikke mere tilbake til sitt hus, og hans sted kjenner ham ikke lenger.

Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.

11 Så vil da heller ikke jeg legge bånd på min munn; jeg vil tale i min ånds trengsel, jeg vil klage i min sjels bitre smerte.

Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.

12 Er jeg et hav eller et havuhyre, siden du setter vakt over mig?

Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?

13 Når jeg sier: Min seng skal trøste mig, mitt leie skal hjelpe mig å bære min sorg,

Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.

14 da skremmer du mig med drømmer og forferder mig med syner.

När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;

15 Derfor foretrekker min sjel å kveles - heller døden enn disse avmagrede ben!

Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.

16 Jeg er kjed av dette; jeg lever ikke evindelig; la mig være, for mine dager er et pust.

Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.

17 Hvad er et menneske, at du gir så meget akt på ham og retter dine tanker på ham,

Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?

18 at du opsøker ham hver morgen og prøver ham hvert øieblikk?

Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.

19 Hvor lenge skal det vare før du vender dine øine bort fra mig? Vil du ikke slippe mig til jeg får svelget mitt spytt?

Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?

20 Har jeg syndet, hvad ondt gjorde jeg da mot dig, du menneskevokter? Hvorfor har du gjort mig til skive for dig, så jeg er mig selv til byrde?

Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?

21 Og hvorfor tilgir du ikke min brøde og forlater mig min misgjerning? For nu må jeg legge mig i støvet; når du søker mig, er jeg ikke mere.

Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.