Waiata 90
1 He inoi na Mohi, na te tangata a te Atua. E te Ariki, ko koe to matou nohoanga i nga whakatupuranga katoa.
En bön Mose dens Guds mansens. Herre, du äst vår tillflykt, ifrå slägte till slägte.
2 Kahore ano i whanau noa nga maunga, kahore i hanga e koe te whenua me te ao, ko koe te Atua no tua whakarere a ake tonu atu.
Förr än bergen vordo, och jorden och verlden skapade blefvo, äst du Gud, af evighet till evighet;
3 E whakahokia ana e koe te tangata kia mongamonga noa, a e mea ana, E hoki, e nga tama a te tangata.
Du som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn.
4 Ki tau titiro hoki, he rite nga tau kotahi mano ki te ra onanahi, kua pahure atu nei, ki te mataaratanga hoki i te po.
Ty tusende år äro för dig såsom den dag i går framgick, och såsom en nattväkt.
5 Me te mea na te waipuke tau kahakinga i a ratou; he moe ratou: i te ata ano he tarutaru e tupu ana.
Du låter dem gå sin kos såsom en ström; och äro såsom en sömn; likasom gräs, det dock snarliga förvissnar;
6 I te ata e tupu ana, e pihi ana: i te ahiahi kua kotia, kua maroke.
Det der bittida blomstras, och snart vissnar; och på aftonen afhugget varder, och förtorkas.
7 Kua hemo nei hoki matou i tou riri: ka ohorere hoki i tou aritatanga.
Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste.
8 Kua maka e koe o matou kino ki tou aroaro, o matou mea huna ki te marama o tou mata.
Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte.
9 Ka pau o matou ra katoa, me te riri ano koe: hemo ake o matou tau ano he korero e korerotia ana.
Derföre gå alle våre dagar sin kos genom dina vrede; vi lykte vår år såsom ett tal.
10 Ko nga ra o o matou tau e whitu tekau tau; a ki te whai kaha, ka waru tekau tau; heoi he mahi mauiui, he pouri to ratou kaha; ka hohoro hoki te hatepea atu, a ka rere atu matou.
Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit; hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos, lika som vi flöge bort.
11 Ko wai te matau ana ki te kaha o tou riri? Rite pu ki te wehi ki a koe tou riri.
Men ho tror det, att du så svårliga vredgas? Och ho fruktar sig för sådana dine grymhet?
12 Akona matou ki te tatau i o matou ra, kia anga ai te ngakau ki te whakaaro.
Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda.
13 Hoki mai, e Ihowa, kia pehea ake te roa? A kia puta ke he whakaaro mou ki au pononga.
Herre, vänd dig dock till oss igen, och var dinom tjenarom nådelig.
14 Kia na matou i te ata i tau mahi tohu: kia hari ai matou, kia koa ai, i o matou ra katoa.
Uppfyll oss bittida med dine nåd; så vilje vi fröjdas, och glade vara i våra lifsdagar.
15 Whakaharitia matou, kia rite ki nga ra i whakawhiua ai matou e koe, ki nga tau i kite ai matou i te kino.
Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafver, efter det vi så länge olycko lidit hafve.
16 Kia puta mai tau mahi ki au pononga, me tou kororia ki a ratou tamariki.
Bete dinom tjenarom dina gerningar, och dina äro deras barnom.
17 A hei runga i a matou te ataahua o Ihowa, o to matou Atua: whakapumautia ano ki a matou te mahi a o matou ringa, ae ra, te mahi a o matou ringa, whakapumautia e koe.
Och Herren, vår Gud, vare oss blid, och främje våra händers verk med oss; ja våra händers verk främje han.
