Joba 30

1 Fe itsikihan-jaiko henaneo, ie tsy ho nimeiko hindrezan-droae’ iareo o amboan’ añondrikoo.

Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

2 Eka! hataoko ino’ ty herin-taña’ iareo? Ie fa modo ty hagañ’oza’ iareo?

Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

3 Miheahea naho poie’e vaho saliko iereo, draote’ iereo ty tane kànkañe ie nimontoñe naho tanan-taolo te omale.

Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

4 Tsindrohe’ iereo ty aña-mafaitse miharo vahon-tsoy, fihina’iareo ty vahan-jañapoly.

Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

5 Sinoik’ an-drolongo’e iareo, nikoraheñe hoe t’ie malaso.

Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

6 Aa le mimoneñe am-bavatane mampangebahebak’ ao iereo, an-dakatom-bato naho an-kadahan-tane ao.

I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

7 Mikoaike boak’an-drongoñe ao, mihimpok’ añ’antak’ ao.

Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

8 Anan-dagola, anake po-tahinañe, nasiotsiotse amy taney.

en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

9 Bekobekoe’ iareo iraho henaneo toe fandrabioña’ iareo.

Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

10 Heje’ iereo vintañe, ihankaña’ iareo, tsy apo’ iareo ty mandrora an-tareheko.

med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

11 Amy te navotso’e ty tàlem-pale’e le nitrofahe’e iraho, vaho ahifi’ iereo laboridy te miatrek’ ahy.

Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

12 Mitroatse an-kavanako eo o tora’eo; fehefehè’ iereo o tombokoo vaho atroa’ iareo amako ty satam- pandrotsaha’ iareo.

Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

13 Trobotroboe’ iereo o lalakoo, indrà’ iareo amako o feh’ ohatseo, ndra t’ie tsy amam-pañolotse.

Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

14 Mizilike hoe mb’an-jeba’e mitañataña ao iareo; Iboroboñafa’ iareo i rinotsakey le mikidiadia’ mb’etoy.

Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

15 Natolik’ amako o fampirevendreveñañeo; heañe’ iereo hoe tioke ty asiko; fa nihelañe añe hoe rahoñe ty fandrombahako.

Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

16 Ie henaneo, fa nadoañe amako ato ty fiaiko; fa mifelek’ ahy o ­andro nanotriañe ahikoo.

Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

17 Tsipohe’e haleñe o taolakoo, vaho tsy mitofa ty fikotekotehañe ahy.

Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

18 Mampiroñaroña o sikikoo i fañindra’e mafey vaho vihine’e iraho manahake i kolen’ akanjokoy.

Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

19 Fa navokovoko’e am-potak’ ao iraho, le ninjare hoe lavenoke naho deboke.

I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

20 Mikaik’ imba ama’o raho fe tsy toiñe’o; miongake fe angarefa’o.

Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

21 Toe mpampisoañe ahy irehe: an-kaozaram-pità’o ty isareraha’o.

Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

22 Ampionjone’o mb’amy tiokey mb’eo, naho ampiningira’o, fe atrana’o amy tio-beiy.

Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

23 Apotako t’ie hasese’o mb’an-kavetrahañe mb’eo, mb’añ’anjombam-pifañaoña’ ze kila veloñe.

Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

24 Aa tsy hañity ty fità’e hao ty am-botrim-piantoañe eo? tsy hikoik’ imba hao t’ie mizò hekoheko?

Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

25 Tsy nitañiako hao ty nian-kòheke? Tsy nampihontoke ty troko hao o rarakeo?

Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

26 Izaho nitama hasoa, pok’eo ty raty; ie nandiñe hazavàñe nihohohe’ ty ieñe.

Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

27 Mikokèntrekokèntreñe ty añovako ao le tsy mitofa; atreatrén-tsan-kasotriañe.

Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

28 Mijarabajaraba añ’ ieñe ao tsy amam-panjirik’ andro, miongak’ am-pivory naho mikaik’ imba.

Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

29 Fa rahalahim-panaloke iraho, rañe’ o voron-tsatrañeo.

En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

30 Mikò-mainte amako ty holiko, mitsovovoke o taolakoo ami’ty hasilo’e.

Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

31 Aa le mivali-ko feon-kontoke ty marovaniko, naho feom-pandala ty soliko

I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.