< Zabbuli 137 >
1 Twatuula ku mabbali g’emigga gy’e Babulooni, ne tukaaba amaziga bwe twajjukira Sayuuni.
Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.
2 Ne tuwanika ennanga zaffe ku miti egyali awo.
I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.
3 Abaatunyaga ne batulagira okuyimba, abaatubonyaabonya ne batulagira okusanyuka; nga bagamba nti, “Mutuyimbireyo lumu ku nnyimba za Sayuuni.”
Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»
4 Tunaayimba tutya oluyimba lwa Mukama mu nsi eteri yaffe?
Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?
5 Bwe nnaakwerabiranga, ggwe Yerusaalemi, omukono gwange ogwa ddyo gukale!
Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.
6 Olulimi lwange lwesibire waggulu w’ekibuno kyange singa nkwerabira, ggwe Yerusaalemi, ne sikulowoozaako okusinga ebintu ebirala byonna.
Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.
7 Jjukira, Ayi Mukama, batabani ba Edomu kye baakola, ku lunaku Yerusaalemi lwe kyawambibwa; ne baleekaana nti, “Kisuule, kimalirewo ddala n’emisingi gyakyo.”
Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»
8 Ggwe omuwala wa Babulooni, agenda okuzikirizibwa, yeesiimye oyo alikusasula ebyo nga naawe bye watukola.
Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.
9 Yeesiimye oyo aliddira abaana bo n’ababetentera ku lwazi.
Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.