Psalmi 129

1 Svētku dziesma. Tie mani daudzkārt apbēdinājuši no manas jaunības, tā lai Israēls saka;

En visa i högre choren. De hafva ofta trängt mig, allt ifrå min ungdom; så säge Israel;

2 Tie mani daudzkārt apbēdinājuši no manas jaunības, bet tie mani nav pārvarējuši.

De hafva ofta trängt mig, allt ifrå min ungdom; men de vordo mig icke öfvermägtige.

3 Arāji ir aruši uz manas muguras, tie savas vagas garas dzinuši.

De plöjare hafva plöjt på min rygg, och dragit sina fårar långa.

4 Tas Kungs ir taisns, Viņš sacirtis bezdievīgo valgus.

Herren, som rättfärdig är, hafver de ogudaktigas rep afhuggit.

5 Lai top kaunā un atpakaļ dzīti visi kas Ciānu ienīst.

Ack! att på skam komma måtte och tillbakavända, alle de som Zion hätske äro.

6 Lai tie top kā zāle uz jumtiem, kas nokalst, pirms tā top plūkta,

Ack! att de måtte vara såsom gräs på taken, hvilket förtorkas, förr än det uppskärs;

7 Ar ko pļāvējs nepilda savu roku, nedz kopiņu sējējs savu klēpi.

Af hvilkom skördemannen icke uppfyller sina hand, ej heller han, som binder kärfvarna, sin famn;

8 Un tie, kas garām iet, lai nesaka: Tā Kunga svētība lai nāk pār jums, mēs jūs svētījam Tā Kunga Vārdā.

Och de, som framom gå icke säga: Herrans välsignelse vare öfver eder; vi välsigne eder i Herrans Namn.