Salamana Pamācības 1
1 Salamana, Dāvida dēla, Israēla ķēniņa, sakāmie vārdi,
Detta är Salomos Ordspråk, Davids sons, Israels Konungs;
2 Atzīt gudrību un mācību, un saprast prātīgu valodu,
Till att deraf lära vishet och tukt;
3 Pieņemties apdomībā, taisnībā, tiesā un skaidrībā,
Förstånd, klokhet, rättfärdighet, dom och fromhet;
4 Ka tiem vēl nejēgām tiek samaņa, jauniem atzīšana un apdomīgs prāts.
Att de fåkunnige måga varda vise, och de ynglingar förnuftige och försigtige.
5 Kas gudrs, klausīs un pieaugs mācībā, un kas prātīgs, ņemsies labus padomus,
Den der vis är, han hörer till, och förbättrar sig; och den der förståndig är, han tager vid råd;
6 Ka izprot sakāmus vārdus un mīklas, gudro valodas un viņu dziļos vārdus.
Att han skall förstå ordspråk, och deras uttydelse; de visas läro, och deras gåtor.
7 Tā Kunga bijāšana ir atzīšanas iesākums; gudrību un mācību ģeķi nicina.
Herrans fruktan är begynnelsen till att lära; de galna förakta vishet och tuktan.
8 Klausi, mans bērns, sava tēva pārmācībai un nepamet savas mātes mācību;
Min son, hör dins faders tuktan, och förlåt icke dine moders bud;
9 Jo tas ir jauks krāšņums tavai galvai un zelta rota tavam kaklam.
Ty detta är dino hufvude en skön prydning, och en kedja om din hals.
10 Mans bērns, kad grēcinieki tevi vilina, tad neklausi!
Min son, om skalkar locka dig, så följ icke;
11 Kad tie saka: „Nāc mums līdz, glūnēsim uz asinīm, glūnēsim uz nenoziedzīgo par nepatiesu!
Om de säga: Gack med oss, vi vilje vakta efter blod, och gildra för den oskyldiga utan sak;
Vi vilje dem uppsluka lefvande, såsom helvetet; och de fromma, såsom dem der neder i grafvena fara; (Sheol h7585)
13 Mēs atradīsim visādas dārgas mantas, pildīsim savus namus ar laupījumu.
Vi vilje finna stora ägodelar; vi vilje fylla vår hus med rof;
14 Tava daļa tev būs mūsu starpā, viens pats maks būs mums visiem.“
Vågat med oss; en pung skall vara allas våras.
15 Mans bērns, nestaigā vienā ceļā ar tiem; sargi savu kāju no viņu pēdām;
Min son, vandra intet den vägen med dem; vakta din fot för deras stig.
16 Jo viņu kājas skrien uz ļaunu un steidzās asinis izliet.
Ty deras fötter löpa till det ondt är, och skynda sig till att utgjuta blod.
17 Bet lai arī tīklu izplāta visiem putniem priekš acīm; tas ir par velti!
Ty det är fåfängt utkasta nät för foglarnas ögon;
18 Tā arī viņi glūn uz savām pašu asinīm un glūn uz savu pašu dzīvību.
Och vakta de sjelfve efter hvarsannars blod; och den ene står efter den andras lif.
19 Tā iet visiem, kas plēš netaisnu mantu; kam šī ir, tam tā paņem dzīvību.
Alltså göra alle girige, att den ene tager dem andra lifvet bort.
20 Dieva gudrība skaņi sauc uz lielceļiem, uz ielām tā paceļ savu balsi;
Visheten klagar ute, och låter höra sig på gatomen.
21 Tā izsaucās, kur ļaužu vislielais troksnis; kur ieiet pilsētas vārtos, tā runā savu valodu:
Hon ropar i partomen ut för folket; hon talar sin ord i stadenom:
22 Cik ilgi, nejēgas, jūs mīlēsiet nejēdzību, un smējējiem gribēsies apsmiet, un ģeķi ienīdēs atzīšanu?
Huru länge viljen I, fåkunnige, fåkunnige vara; och de bespottare lust hafva till gabberi, och de galne hata lärdom?
23 Griežaties pie manas mācības! Redzi, es jums došu savu garu un jums darīšu zināmus savus vārdus.
Vänder eder till mitt straff; si, jag vill utsäga eder min anda, och göra eder min ord kunnig.
24 Tādēļ nu, ka es aicināju, un jūs liedzaties, ka savu roku izstiepju, un nav, kas uzklausa,
Efter jag nu kallar, och I neken det; jag räcker mina hand ut, och ingen aktar dertill;
25 Un jūs visu manu padomu atmetiet un manas pārmācības negribiet;
Och I låten fara all min råd, och viljen icke mitt straff;
26 Tādēļ arī es smiešos par jūsu postu, es smiešos, kad jums izbailes uzies,
Så vill jag ock le åt edro ofärd, och begabba eder, när det kommer som I frukten;
27 Kad pār jums izbailes nāks kā auka, un posts jums uzbruks kā vētra, kad briesmas un bailes jums uzies.
När öfver eder kommer, såsom en storm, det I frukten, och edor ofärd såsom ett väder; när öfver eder kommer ångest och nöd.
28 Tad tie mani sauks, bet es neatbildēšu, tie mani meklēs agri, bet mani neatradīs,
Då skola de åkalla mig, men jag skall intet svara; de skola bittida söka mig, och intet finna;
29 Tādēļ ka tie atzīšanu ienīdējuši un Tā Kunga bijāšanu nav pieņēmuši.
Derföre, att de hatade lärdom, och ville icke hafva Herrans fruktan;
30 Tiem negribējās mana padoma, tie ir nicinājuši visu manu pārmācīšanu;
Ville icke mitt råd, och lastade all min straff.
31 Tādēļ tie ēdīs no sava ceļa augļiem, un būs paēduši no saviem padomiem.
Så skola de äta af sins väsendes frukt, och af sin råd mätte varda;
32 Jo nesaprašu nomaldīšanās tos nokauj, un ģeķu pārdrošība tos nomaitā.
Att de fåkunnigas luste dräper dem, och de galnas lycka förgör dem.
33 Bet kas mani klausa, tas dzīvos droši, un savā mierā tas ļauna nebīsies.
Men den mig hörer, han skall säker blifva, och nog hafva, och för intet ondt frukta.
