Marcum 6
1 Et egressus inde, abiit in patriam suam: et sequebantur eum discipuli sui:
Och han gick ut dädan, och kom in uti sitt fädernesland; och hans Lärjungar följde honom.
2 et facto Sabbato cœpit in synagoga docere: et multi audientes admirabantur in doctrina eius, dicentes: Unde huic hæc omnia? et quæ est sapientia, quæ data est illi? et virtutes tales, quæ per manus eius efficiuntur!
Och när Sabbathen kom, begynte han lära i Synagogon; och månge, som det hörde, förundrade sig storliga, sägande: Hvadan kommer honom detta? Och hvad visdom är denne, som honom gifven är, och sådana krafter, som ske igenom hans händer?
3 Nonne hic est faber, filius Mariæ, frater Iacobi, et Ioseph, et Iudæ, et Simonis? nonne et sorores eius hic nobiscum sunt? Et scandalizabantur in illo.
Är icke denne den timbermannen, Marie Son, Jacobi broder, och Jose, och Jude och Simons? Äro ock icke hans systrar här när oss? Och de förargades på honom.
4 Et dicebat illis Iesus: Quia non est propheta sine honore nisi in patria sua, et in domo sua, et in cognatione sua.
Då sade Jesus till dem: En Prophet varder icke föraktad, utan i sitt fädernesland, och ibland sina fränder, och sitt folk.
5 Et non poterat ibi virtutem ullam facere, nisi paucos infirmos impositis manibus curavit:
Och han kunde der ingen kraft göra, utan det att han lade händerna på några få sjuka, och botade dem.
6 et mirabatur propter incredulitatem eorum, et circuibat castella in circuitu docens.
Och han förundrade sig på deras otro; och han gick omkring i byarna allestäds deromkring, och lärde.
7 Et vocavit duodecim: et cœpit eos mittere binos, et dabat illis potestatem spirituum immundorum.
Och han kallade för sig de tolf, tog till att utsända dem, två och två; gifvandes dem magt emot de orena andar;
8 Et præcepit eis ne quid tollerent in via, nisi virgam tantum: non peram, non panem, neque in zona æs,
Och böd dem, att de intet skulle taga med sig till vägs, utan käppen allena; icke skräppo, icke bröd, inga penningar i pungen;
9 sed calceatos sandaliis, et ne induerentur duabus tunicis.
Utan de skulle vara skodde; och att de icke skulle kläda sig uti två kjortlar;
10 Et dicebat eis: Quocumque introieritis in domum: illic manete donec exeatis inde:
Och sade till dem: Hvar som helst I ingån uti ett hus, blifven der, tilldess I dragen dädan.
11 et quicumque non receperint vos, nec audierint vos, exeuntes inde, excutite pulverem de pedibus vestris in testimonium illis.
Och hvilken som icke anammar eder, eller icke hörer eder, går derut, och skudder af eder det stoft, som är under edra fötter till vittnesbörd öfver dem. Sannerliga säger jag eder: Drägeligare varder Sodome och Gomorre på domedag, än dem stadenom.
12 Et exeuntes prædicabant ut pœnitentiam agerent:
Och de gingo ut, och predikade, att man skulle bättra sig;
13 et dæmonia multa eiiciebant, et ungebant oleo multos ægros, et sanabant.
Och utdrefvo många djeflar, och smorde många kranka med oljo, och botade dem.
14 Et audivit rex Herodes, (manifestum enim factum est nomen eius) et dicebat: Quia Ioannes Baptista resurrexit a mortuis: et propterea virtutes operantur in illo.
Och fick Konung Herodes detta höra; ty hans namn var redo kunnigt; och sade: Den Johannes, som döpte, är uppstånden ifrå de döda; och derföre gör han sådana krafter.
15 Alii autem dicebant: Quia Elias est. Alii vero dicebant: Quia propheta est, quasi unus ex prophetis.
Somlige sade: Det är Elias; och somlige sade: Det är en Prophet, eller såsom en af Propheterna.
16 Quo audito Herodes ait: Quem ego decollavi Ioannem, hic a mortuis resurrexit.
Då Herodes sådant hörde, sade han: Denne är Johannes, som jag halshögg; han är uppstånden ifrå de döda.
17 Ipse enim Herodes misit, ac tenuit Ioannem, et vinxit eum in carcere propter Herodiadem uxorem Philippi fratris sui, quia duxerat eam.
Ty Herodes hade sändt bort, och låtit gripa Johannes, och satt honom i fängelse, för Herodias, sins broders Philippi hustrus skull; ty han hade tagit henne till hustru;
18 Dicebat enim Ioannes Herodi: Non licet tibi habere uxorem fratris tui.
Men Johannes sade till Herodes: Dig är icke lofligit att hafva dins broders hustru.
19 Herodias autem insidiabatur illi: et volebat occidere eum, nec poterat.
Men Herodias gick efter hans argesta, och hade gerna dräpit honom; och kunde dock icke komma dess vid;
20 Herodes enim metuebat Ioannem, sciens eum virum iustum et sanctum, et custodiebat eum: et audito eo multa faciebat, et libenter eum audiebat.
Ty Herodes fruktade Johannem, vetandes att han var en from och helig man; och aktade honom, och lydde honom i mång stycke, och hörde honom gerna.
21 Et cum dies opportunus accidisset, Herodes natalis sui cœnam fecit principibus, et tribunis, et primis Galilææ.
Då nu en belägen dag kom, att Herodes på sin födelsedag gaf de öfversta, och höfvitsmän, och de yppersta i Galileen, en aftonkost;
22 Cumque introisset filia ipsius Herodiadis, et saltasset, et placuisset Herodi, simulque recumbentibus; rex ait puellæ: Pete a me quod vis, et dabo tibi:
Gick Herodias dotter in, och dansade, och det behagade Herodi, och dem der med honom såto vid bordet. Då sade Konungen till pigona: Bed utaf mig hvad du vill, jag vill gifva dig det;
23 et iuravit illi: Quia quidquid petieris dabo tibi, licet dimidium regni mei.
Och svor henne en ed; Hvad du bedjande varder af mig, vill jag gifva dig, allt intill hälften af mitt rike.
24 Quæ cum exisset, dixit matri suæ: Quid petam? At illa dixit: Caput Ioannis Baptistæ.
Hon gick ut, och sade till sina moder: Hvad skall jag bedja? Hon sade: Johannis Döparens hufvud.
25 Cumque introisset statim cum festinatione ad regem, petivit dicens: Volo ut protinus des mihi in disco caput Ioannis Baptistæ.
Och hon gick straxt med hast in till Konungen, och bad, sägandes: Jag vill, att du gifver mig nu straxt, på ett fat, Johannis Döparens hufvud.
26 Et contristatus est rex: propter iusiurandum, et propter simul discumbentes noluit eam contristare:
Då vardt Konungen bedröfvad; dock, för edens skull, och för deras skull, som der såto vid bordet, ville han icke visa henne af;
27 sed misso spiculatore præcepit afferri caput eius in disco.
Utan straxt sände Konungen bödelen, och böd inhemta hans hufvud. Han gick åstad, och halshögg honom i fångahuset;
28 Et decollavit eum in carcere, et attulit caput eius in disco: et dedit illud puellæ, et puella dedit matri suæ.
Och bar fram hans hufvud på ett fat, och fick pigone; och pigan fick det sine moder.
29 Quo audito, discipuli eius venerunt, et tulerunt corpus eius: et posuerunt illud in monumento.
Då hans lärjungar det sporde, kommo de, och togo hans lekamen upp, och begrofvo honom.
30 Et convenientes Apostoli ad Iesum, renunciaverunt ei omnia, quæ egerant, et docuerant.
Och Apostlarna församlades till Jesum, och förkunnade honom all stycke; och hvad de gjort och lärt hade.
31 Et ait illis: Venite seorsum in desertum locum, et requiescite pusillum. Erant enim qui veniebant et redibant multi: et nec spatium manducandi habebant.
Då sade han till dem: Kommer I allene afsides med mig uti ödemarken, och hviler eder något litet; ty der voro månge, som gingo till och ifrå, så att de hade icke tid till att äta.
32 Et ascendentes in navim, abierunt in desertum locum seorsum.
Och så for han bort afsides till skepps uti ödemarken.
33 Et viderunt eos abeuntes, et cognoverunt multi: et pedestres de omnibus civitatibus concurrerunt illuc, et prævenerunt eos.
Och folket såg, att de foro sina färde; och månge kände honom, och lupo dit tillsammans af alla städer, till fot, och kommo fram förr än de, och församlades till honom.
34 Et exiens vidit turbam multam Iesus: et misertus est super eos, quia erant sicut oves non habentes pastorem, et cœpit docere multa.
Så gick Jesus ut, och fick se det myckna folket, och varkunnade sig öfver dem; förty de voro såsom får, de ingen herdan hade; och begynte lära dem mycket.
35 Et cum iam hora multa fieret, accesserunt discipuli eius, dicentes: Desertus est locus hic, et iam hora præteriit:
Och då nu dagen var fast framliden, gingo hans Lärjungar till honom, och sade: Här är öknen, och tiden är fast förliden;
36 dimitte illos, ut euntes in proximas villas, et vicos, emant sibi cibos, quos manducent:
Släpp dem ifrå dig, att de måga gå bort i byarna och torpen här omkring, och köpa sig bröd; ty de hafva intet äta.
37 Et respondens ait illis: Date illis vos manducare. Et dixerunt ei: Euntes emamus ducentis denariis panes, et dabimus illis manducare.
Då svarade han dem, och sade: Gifver I dem äta. Då sade de till honom: Skole vi gå bort, och köpa för tuhundrade penningar bröd, och gifva dem äta?
38 Et dicit eis: Quot panes habetis? Ite, et videte. Et cum cognovissent, dicunt: Quinque, et duos pisces.
Då sade han till dem: Huru mång bröd hafven I? Går, och ser till. Och sedan de hade sett till, sade de: Fem, och två fiskar.
39 Et præcepit illis ut accumbere facerent omnes secundum contubernia super viride fœnum.
Då böd han dem, att de skulle sätta sig alle i matskap, i gröna gräset.
40 Et discubuerunt in partes per centenos, et quinquagenos.
Och de satte sig i hopar, hundrade och hundrade, femtio och femtio.
41 Et acceptis quinque panibus et duobus pisces, intuens in cælum, benedixit, et fregit panes, et dedit discipulis suis, ut ponerent ante eos: et duos pisces divisit omnibus.
Och så tog han de fem bröd och de två fiskar; och upplyfte sin ögon till himmelen, tackade, och bröt bröden, och fick sinom Lärjungom, att de skulle lägga för dem; och de två fiskar bytte han emellan dem alla.
42 Et manducaverunt omnes, et saturati sunt.
Och de åto alle, och vordo mätte;
43 Et sustulerunt reliquias, fragmentorum duodecim cophinos plenos, et de piscibus.
Och togo sedan upp tolf korgar fulla med styckom, och fiskomen.
44 Erant autem qui manducaverunt quinque millia virorum.
Och de der ätit hade, voro vid femtusend män.
45 Et statim coegit discipulos suos ascendere navim, ut præcederent eum trans fretum ad Bethsaidam, dum ipse dimitteret populum.
Och straxt dref han sina Lärjungar, att de skulle gå till skepps, och fara för honom öfver hafvet till Bethsaida, medan han skiljde folket ifrå sig.
46 Et cum dimisisset eos, abiit in montem orare.
Och när han hade skiljt dem ifrå sig, gick han dädan upp på ett berg, till att bedja.
47 Et cum sero esset, erat navis in medio mari, et ipse solus in terra.
Och då aftonen kom, var skeppet midt på hafvet, och han på landet allena.
48 Et videns eos laborantes in remigando, (erat enim ventus contrarius eis) et circa quartam vigiliam noctis venit ad eos ambulans supra mare: et volebat præterire eos.
Och han såg att de hade plats med roende; ty vädret var dem emot. Och vid fjerde väkten om nattena kom han till dem, gångandes på hafvet; och han ville gå framom dem.
49 At illi ut viderunt eum ambulantem supra mare, putaverunt phantasma esse, et exclamaverunt.
Och när de sågo honom gångandes på hafvet, mente de det hade varit ett spökelse, och ropade;
50 Omnes enim viderunt eum, et conturbati sunt. Et statim locutus est cum eis, et dixit eis: Confidite, ego sum, nolite timere.
Ty de sågo honom alle, och vordo förskräckte. Då talade han dem straxt till, och sade till dem: Varer vid en god tröst, jag äret; varer icke rädde.
51 Et ascendit ad illos in navim, et cessavit ventus. Et plus magis intra se stupebant:
Och han steg upp till dem i skeppet, och vädret stillade sig; och de vordo storliga förskräckte, förundrande vid sig sjelfva öfvermåtton.
52 non enim intellexerunt de panibus: erat enim cor eorum obcæcatum.
Ty de hade icke fått förstånd af bröden; ty deras hjerta var förblindadt.
53 Et cum transfretassent, venerunt in terram Genesareth, et applicuerunt.
Och då de öfverfarne voro, kommo de till det landet Genesaret, och lade der i hamn.
54 Cumque egressi essent de navi, continuo cognoverunt eum:
Och när de gingo utu skeppet, kände de honom straxt;
55 et percurrentes universam regionem illam, cœperunt in grabatis eos, qui se male habebant, circumferre, ubi audiebant eum esse.
Och lupo omkring allan den landsändan; och begynte omkringföra de sjuka på sängar, dit de hörde han var.
56 Et quocumque introibat, in vicos, vel in villas, aut civitates, in plateis ponebant infirmos, et deprecabantur eum, ut vel fimbriam vestimenti eius tangerent, et quotquot tangebant eum, salvi fiebant.
Och hvar han ingick, i byar, eller städer, eller torp, der lade de kranka på gatorna, och bådo honom, att de åtminstone måtte taga på hans klädefåll; och så månge, som kommo vid honom, de vordo helbregda.
