Giobbe 16

1 Allora Giobbe rispose e disse:

Därefter tog Job till orda och sade:

2 “Di cose come codeste, ne ho udite tante! Siete tutti dei consolatori molesti!

Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.

3 Non ci sarà egli una fine alle parole vane? Che cosa ti provoca a rispondere?

Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

4 Anch’io potrei parlare come voi, se voi foste al posto mio; potrei mettere assieme delle parole contro a voi e su di voi scrollare il capo;

Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.

5 potrei farvi coraggio con la bocca; e il conforto delle mie labbra vi calmerebbe.

Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

6 Se parlo, il mio dolore non ne sarà lenito; e se cesso di parlare, che sollievo ne avrò?

Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

7 Ora, purtroppo, Dio m’ha ridotto senza forze, ha desolato tutta la mia casa;

Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.

8 m’ha coperto di grinze e questo testimonia contro a me, la mia magrezza si leva ad accusarmi in faccia.

Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

9 La sua ira mi lacera, mi perseguita, digrigna i denti contro di me. Il mio nemico aguzza gli occhi su di me.

I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

10 Apron larga contro a me la bocca, mi percuoton per obbrobrio le guance, si metton tutt’insieme a darmi addosso.

Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.

11 Iddio mi dà in balìa degli empi, mi getta in mano dei malvagi.

Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.

12 Vivevo in pace, ed egli m’ha scosso con violenza, m’ha preso per la nuca, m’ha frantumato, m’ha posto per suo bersaglio.

Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

13 I suoi arcieri mi circondano, egli mi trafigge i reni senza pietà, sparge a terra il mio fiele.

från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.

14 Apre sopra di me breccia su breccia, mi corre addosso come un guerriero.

Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

15 Mi son cucito un cilicio sulla pelle, ho prostrato la mia fronte nella polvere.

Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

16 Il mio viso è rosso di pianto, e sulle mie palpebre si stende l’ombra di morte.

Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

17 Eppure, le mie mani non commisero mai violenza, e la mia preghiera fu sempre pura.

Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!

18 O terra, non coprire il mio sangue, e non vi sia luogo ove si fermi il mio grido!

Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

19 Già fin d’ora, ecco, il mio Testimonio è in cielo, il mio Garante è nei luoghi altissimi.

Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.

20 Gli amici mi deridono, ma a Dio si volgon piangenti gli occhi miei;

Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

21 sostenga egli le ragioni dell’uomo presso Dio, le ragioni del figliuol d’uomo contro i suoi compagni!

Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.

22 Poiché, pochi anni ancora, e me ne andrò per una via senza ritorno.

Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.