Giobbe 37

1 Per questo mi batte forte il cuore e mi balza fuori dal petto.

Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.

2 Udite, udite, il rumore della sua voce, il fragore che esce dalla sua bocca.

Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.

3 Il lampo si diffonde sotto tutto il cielo e il suo bagliore giunge ai lembi della terra;

Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.

4 dietro di esso brontola il tuono, mugghia con il suo fragore maestoso e nulla arresta i fulmini, da quando si è udita la sua voce;

Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.

5 mirabilmente tuona Dio con la sua voce opera meraviglie che non comprendiamo!

Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

6 Egli infatti dice alla neve: «Cadi sulla terra» e alle piogge dirotte: «Siate violente».

Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.

7 Rinchiude ogni uomo in casa sotto sigillo, perché tutti riconoscano la sua opera.

Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.

8 Le fiere si ritirano nei loro ripari e nelle loro tane si accovacciano.

Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.

9 Dal mezzogiorno avanza l'uragano e il freddo dal settentrione.

Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;

10 Al soffio di Dio si forma il ghiaccio e la distesa dell'acqua si congela.

med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.

11 Carica di umidità le nuvole e le nubi ne diffondono le folgori.

Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.

12 Egli le fa vagare dappertutto secondo i suoi ordini, perché eseguiscano quanto comanda loro sul mondo intero.

De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.

13 Le manda o per castigo della terra o in segno di bontà.

Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.

14 Porgi l'orecchio a questo, Giobbe, soffèrmati e considera le meraviglie di Dio.

Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.

15 Sai tu come Dio le diriga e come la sua nube produca il lampo?

Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?

16 Conosci tu come la nube si libri in aria, i prodigi di colui che tutto sa?

Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?

17 Come le tue vesti siano calde quando non soffia l'austro e la terra riposa?

Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?

18 Hai tu forse disteso con lui il firmamento, solido come specchio di metallo fuso?

Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?

19 Insegnaci che cosa dobbiamo dirgli. Noi non parleremo per l'oscurità.

Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.

20 Gli si può forse ordinare: «Parlerò io?». O un uomo può dire che è sopraffatto?

Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?

21 Ora diventa invisibile la luce, oscurata in mezzo alle nubi: ma tira il vento e le spazza via.

Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.

22 Dal nord giunge un aureo chiarore, intorno a Dio è tremenda maestà.

I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;

23 L’Onnipotente noi non lo possiamo raggiungere, sublime in potenza e rettitudine e grande per giustizia: egli non ha da rispondere.

den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.

24 Perciò gli uomini lo temono: a lui la venerazione di tutti i saggi di mente.

Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.