Ayuba 14

1 “Mutum haihuwar mace kwanakinsa kaɗan ne, kuma cike da wahala.

Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

2 Yana tasowa kamar fure yana kuma shuɗewa; kamar inuwa, ba ya daɗewa.

Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

3 Za ka zura ido a kan irin wannan ne? Za ka kawo shi gaba don ka yi masa shari’a?

Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

4 Wane ne zai iya kawo abin da yake da tsarki daga cikin abu marar tsarki? Babu!

Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

5 An lissafta kwanakin mutum; ka riga ka ɗibar masa watanni, ka yi masa iyaka, ba zai iya wuce iyakar ba.

Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

6 Saboda haka ka kawar da kanka daga gare shi, ka rabu da shi har sai ya cika lokacinsa kamar mutumin da aka ɗauki hayarsa.

Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

7 “Aƙalla itace yana da bege. In an sare shi, zai sāke tsira, zai tohu da kyau.

Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

8 Ko da jijiyoyin itacen sun tsufa a cikin ƙasa kuma kututturensa ya mutu a cikin ƙasa.

Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

9 Daga ya ji ƙanshin ruwa zai tohu yă yi tsiro kamar shuka.

Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

10 Amma mutum yana mutuwa a bizne shi; daga ya ja numfashinsa na ƙarshe, shi ke nan.

Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

11 Kamar yadda ruwa yake bushewa a teku ko a gaɓar rafi sai wurin yă bushe,

Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

12 haka mutum zai kwanta ba zai tashi ba; har sai duniya ta shuɗe mutane ba za su farka ba, ba za su tashi daga barcinsu ba.

Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

13 “Da ma za ka ɓoye ni a cikin kabari ka ɓoye ni har sai fushinka ya wuce! In da za ka keɓe mini lokaci sa’an nan ka tuna da ni! (Sheol h7585)

Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)

14 In mutum ya mutu, ko zai sāke rayuwa? In haka ne zan daure kwanakin da nake shan wahala har su wuce.

Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

15 Za ka kira zan kuwa amsa maka; za ka yi marmarin abin da hannunka ya halitta.

Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

16 Ba shakka a lokacin ne za ka lura da matakaina amma ba za ka kula da zunubaina ba.

Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

17 Za a daure laifofina a cikin jaka; za ka rufe zunubaina.

Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

18 “Amma kamar yadda manyan duwatsu suke fāɗuwa su farfashe su kuma gusa daga wurarensu,

Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

19 yadda ruwa yakan zaizaye duwatsu ruwa mai ƙarfi kuma yă kwashe turɓayar ƙasa, haka kake barin mutum ba bege.

Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

20 Ka sha ƙarfinsa gaba ɗaya, sai ya ɓace, ka sauya yanayinsa ka kuma kore shi.

Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

21 Ko an martaba’ya’yansa maza, ba zai sani ba; Ko an wulaƙanta su, ba zai gani ba.

Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

22 Zafin jikinsa kaɗai yake ji yana kuka wa kansa ne kaɗai.”

Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.