Job 9
1 Hiob antwortete und sprach:
Därefter tog Job till orda och sade:
2 Ja wohl, ich weiß, daß es so ist, - wie könnte der Mensch je Recht behalten gegen Gott!
Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
3 Wenn er geruhte, mit ihm zu streiten, - nicht auf eins von Tausend könnt' er ihm erwidern!
Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
4 Der weisen Sinnes und von gewaltiger Kraft ist - wer hat ihm je getrotzt und blieb unversehrt?
Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
5 Er, der unvermerkt Berge versetzt, indem er sie umstürzt in seinem Grimm;
honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
6 der die Erde aufbeben macht von ihrer Stätte, daß ihre Säulen ins Wanken geraten,
honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
7 der der Sonne verbietet, aufzustrahlen, und die Sterne unter Siegel legt;
honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
8 der den Himmel ausspannt allein und einher schreitet auf den Höhen des Meers,
honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
9 der den Bären schuf, den Orion und die Pleiaden und die Kammern des Südens;
honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
10 der große Dinge thut, die unerforschlich, und Wunder, die nicht aufzuzählen sind.
honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
11 Fürwahr, er zieht an mir vorüber, aber ich sehe ihn nicht; er schwebt dahin, aber ich gewahre ihn nicht.
Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
12 Rafft er hinweg, wer will ihm wehren? Wer darf zu ihm sprechen: “Was thust du da?”
Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»
13 Gott wehrt nicht seinem Zorn - krümmten sich doch Rahabs Helfer unter ihm! -
Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
14 geschweige, daß ich ihm erwidern dürfte, ihm gegenüber meine Worte wählen könnte,
huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
15 der ich, auch wenn ich Recht habe, keine Antwort bekomme, zu meinem Widerpart um Gnade flehen muß.
Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
16 Wenn ich ihn riefe und er gäbe mir Antwort, so würde ich's doch nicht glauben, daß er mich anhören werde.
Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
17 Vielmehr, im Sturmwind würde er mich anschnauben und meine Wunden ohne Ursach' mehren,
Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
18 würde mich nimmer aufatmen lassen, sondern mich sättigen mit bitterem Weh.
Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
19 Gilt's Kraft des Starken, so ist er da, aber gilt's den Rechtsweg - “wer darf mich vorfordern?”
Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»
20 Wär' ich im Recht - mein Mund würde mich verdammen, wäre ich unschuldig - er würde mich zum Betrüger machen!
Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
21 Unschuldig bin ich - was kümmert mich mein Leben! ich verachte mein Dasein!
Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
22 Eins ist es, drum spreche ich's aus: er bringt den Frommen wie den Frevler um!
Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
23 Wenn die Geißel jählings tötet, so lacht er über die Verzweiflung Unschuldiger.
Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
24 Die Erde ist in der Frevler Hand gegeben, die Augen ihrer Richter hält er zu: wenn er nicht - wer denn sonst?
Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
25 und meine Tage eilten schneller dahin, als ein Läufer, entflohen, ohne Glück geschaut zu haben,
Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
26 fuhren dahin wie Binsenkähne, wie ein Adler, der auf Beute stößt.
de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
27 Wenn ich denke: Ich will meinen Jammer vergessen, will meinen Unmut lassen und heiter blicken,
Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
28 so schaudre ich vor allen meinen Schmerzen: ich weiß, daß du mich nicht lossprechen wirst.
Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
29 Ich, ich soll schuldig sein, wozu mich da noch vergeblich abmühen?
Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
30 Wenn ich mich auch mit Schnee wüsche und meine Hände mit Lauge reinigte,
Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
31 so würdest du mich in den Pfuhl eintauchen, daß meine Kleider vor mir Abscheu hätten.
så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
32 Denn er ist nicht ein Mensch wie ich, daß ich ihm Antwort geben, daß wir miteinander vor Gericht treten könnten.
Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
33 Kein Schiedsmann ist zwischen uns, der auf uns beide seine Hand legen könnte.
ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
34 Er nehme seinen Stock von mir hinweg und lasse seinen Schrecken mich nicht ängstigen,
Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
35 so will ich reden, ohne ihn zu fürchten, denn so steht es mit meinem Innern nicht!
då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
