< Psalm 69 >
1 Auf den Siegesspender, für den öffentlichen Gottesdienst, von David. Gott! Rette mich! Bis an die Kehle geht mir das Gewässer.
För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.
2 Ich sinke ohne Halt in tiefen Schlamm hineingeraten in die Wassertiefen; mich überströmen Strudel.
Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.
3 Vom Rufen bin ich müde, heiser ist mir meine Kehle, und meine Augen nehmen ab vom Schaun nach meinem Gott. -
Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.
4 Die ohne Grund mich hassen, mehr als meines Hauptes Haare sind sie. Zuviel für meine Kräfte sind, die mich für nichts befehden. Erstatten soll ich, was ich nie geraubt.
Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.
5 Du wußtest, Gott, von meiner Torheit, und meine Schuld entging Dir nicht.
Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.
6 Laß meinetwegen nicht zuschanden werden, die auf Dich harren, Herr, Du Herr der Heeresscharen! Nicht meinetwegen laß in Schmach geraten, die nach Dir suchen, Du Gott Israels!
Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.
7 Denn Deinetwegen habe ich erduldet Schmach, hat Scham mein Angesicht bedeckt.
Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.
8 Selbst meinen Brüdern bin ich fremd geworden, ein Fremdling meiner Mutter Söhnen.
Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;
9 Denn mich verzehrt der Eifer für Dein Haus; der Geifer Deiner Schmäher fällt auf mich.
främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.
10 Wenn ich durch Fasten mich kasteie, so wird es mir zum Schimpf.
Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.
11 Und mache ich zu meinem Kleid das Bußgewand, dann bin ich ihnen zum Gespött.
Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.
12 Die an den Toren sitzen, reden über mich, in Liedern voller Spott tun es die Zecher.
Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.
13 Ich aber bete, Herr, zu Dir um eine Gnadenzeit. In Deiner reichen Huld erhöre mich, o Gott, durch Deine treue Hilfe!
Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.
14 Befrei mich aus dem Schlamm, daß ich nicht sinke! Daß ich befreit von meinen Hassern werde, aus der Wassertiefe!
Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.
15 Die Flut laß nicht mich überströmen und nicht die Tiefe mich verschlingen! Der Brunnen schließe seinen Schlund nicht über mir!
Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.
16 Erhör mich, Herr, nach Deiner Huld, der köstlichen! Und wende Dich mir zu nach Deiner reichen Liebe!
Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.
17 Verhüll Dein Angesicht vor Deinem Knechte nicht! Mir ist so bang. Erhör mich eilends!
Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.
18 Herbei zu meiner Seele! Sie erlöse! Um meiner Feinde willen rette mich!
Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.
19 Du kennst ja meine Schmach und Schande und meinen Schimpf bei allen meinen Drängern.
Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.
20 Die Schmach bricht mir das Herz, ich bin verzweifelt. Auf Mitleid hoffe ich, jedoch umsonst, auf Tröster, doch ich finde keinen.
Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.
21 Sie mischen Galle mir ins Essen und geben Essig mir für meinen Durst.
Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.
22 Daß ihre Tafel ihnen eine Falle werde, für sie zur Schlinge ihr Gelage!
De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.
23 Daß ihre Augen finster werden und nichts sehen mehr! Laß ihre Hüften wanken immerdar!
Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;
24 Gieß Deinen Grimm doch über sie, und Deine Zornglut packe sie!
må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.
25 Verödet sei ihr Lager und ihre Zelte unbewohnt!
Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.
26 Denn sie verfolgen, den Du schlägst, und fügen zu dem Schmerze Deiner Wunden neuen.
Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,
27 Schuld füg zu ihrer Schuld hinzu, daß sie nicht schuldlos vor Dir werden!
eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.
28 Sie seien aus dem Buch der Lebenden getilgt, nicht aufgezeichnet mit den Frommen!
Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.
29 Mich, der ich arm und leidend bin, beglücke Deine Hilfe, Gott!
Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.
30 In Liedern preise ich den Namen Gottes und ehre ihn gar hoch durch Lobgesang.
Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.
31 Denn dies gefällt dem Herrn viel mehr als Rinder, mehr als gehörnte und behufte Stiere:
Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.
32 Schaut her, ihr frommen Dulder! Und werdet froh, ihr Gottessucher! Und euer Herz leb wieder auf!
Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.
33 Der Herr erhört die Armen, verschmäht die Seinen nicht in Banden.
När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.
34 Der Himmel und die Erde preise ihn, das Meer und alles, was darin sich regt!
Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.
35 Denn Gott hilft Sion wieder auf; läßt Judas Städte wiederum ersteh'nals Wohnstatt und als Erbe.
Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.
36 Und seiner Diener Stamm nimmt's in Besitz: Die seinen Namen lieben, wohnen drin.
Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet. Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.