Job 30

1 Et maintenant, je suis la risée d’hommes plus jeunes que moi, dont je n’aurais pas daigné mettre les pères parmi les chiens de mon troupeau.

Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

2 Qu’aurais-je fait de la force de leurs bras? Ils sont privés de toute vigueur.

Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

3 Desséchés par la misère et la faim, ils broutent le désert, un sol depuis longtemps aride et désolé.

Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

4 Ils cueillent sur les buissons des bourgeons amers, ils n’ont pour pain que la racine des genêts.

Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

5 On les écarte de la société des hommes, on crie après eux comme après le voleur.

Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

6 Ils habitent dans d’affreuses vallées, dans les cavernes de la terre et les rochers.

I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

7 On entend leurs cris sauvages parmi les broussailles, ils se couchent ensemble sous les ronces:

Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

8 gens insensés, race sans nom, bannis avec mépris de la terre habitée!

en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

9 Et maintenant je suis l’objet de leurs chansons, je suis en butte à leurs propos.

Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

10 Ils ont horreur de moi, ils me fuient, ils ne détournent pas leur crachat de mon visage.

med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

11 Ils se donnent libre carrière pour m’outrager, ils rejettent tout frein devant moi.

Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

12 Des misérables se lèvent à ma droite, ils cherchent à ébranler mes pieds, ils frayent jusqu’à moi leurs routes meurtrières.

Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

13 Ils ont bouleversé mes sentiers, ils travaillent à ma ruine, eux à qui personne ne porterait secours.

Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

14 Ils fondent sur moi, comme par une large brèche, ils se précipitent parmi les décombres.

Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

15 Les terreurs m’assiègent, ma prospérité est emportée comme un souffle, mon bonheur a passé comme un nuage.

Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

16 Et maintenant, mon âme s’épanche en moi, les jours d’affliction m’ont saisi.

Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

17 La nuit perce mes os, les consume, le mal qui me ronge ne dort pas.

Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

18 Par sa violence, mon vêtement a perdu sa forme, il me serre comme une tunique.

Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

19 Dieu m’a jeté dans la fange, je suis comme la poussière et la cendre.

I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

20 Je crie vers toi, et tu ne me réponds pas; je me tiens debout, et tu me regardes avec indifférence.

Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

21 Tu deviens cruel à mon égard, tu m’attaques avec toute la force de ton bras.

Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

22 Tu m’enlèves, tu me fais voler au gré du vent, et tu m’anéantis dans le fracas de la tempête.

Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

23 Car, je le sais, tu me mènes à la mort, au rendez-vous de tous les vivants.

Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

24 Cependant celui qui va périr n’étendra-t-il pas les mains et, dans sa détresse, ne poussera-t-il pas un cri?

Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

25 N’avais-je pas des larmes pour l’infortuné? Mon cœur ne s’est-il pas attendri sur l’indigent?

Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

26 J’attendais le bonheur, et le malheur est arrivé; j’espérais la lumière, et les ténèbres sont venues.

Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

27 Mes entrailles bouillonnent sans relâche, les jours d’affliction ont fondu sur moi.

Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

28 Je marche dans le deuil, sans soleil; si je me lève dans l’assemblée, c’est pour pousser des cris.

Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

29 Je suis devenu le frère des chacals, le compagnon des filles de l’autruche.

En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

30 Ma peau livide tombe en lambeaux, mes os sont brûlés par un feu intérieur.

Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

31 Ma cithare ne rend plus que des accords lugubres, mon chalumeau que des sons plaintifs.

I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.