Job 29
1 Job reprit encore son discours et dit:
Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 Oh! Qui me rendra les mois d’autrefois, les jours où Dieu veillait à ma garde;
Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
3 quand sa lampe brillait sur ma tête, et que sa lumière me guidait dans les ténèbres!
då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
4 Tel que j’étais aux jours de mon âge mûr, quand Dieu me visitait familièrement dans ma tente,
Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
5 quand le Tout-Puissant était encore avec moi, et que mes fils m’entouraient;
då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
6 quand je lavais mes pieds dans le lait, et que le rocher me versait des flots d’huile!
då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
7 Lorsque je sortais pour me rendre à la porte de la ville, et que j’établissais mon siège sur la place publique,
När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
8 en me voyant, les jeunes gens se cachaient, les vieillards se levaient et se tenaient debout.
då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
9 Les princes retenaient leurs paroles, et mettaient leur main sur la bouche.
Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
10 La voix des chefs restait muette, leur langue s’attachait à leur palais.
furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
11 L’oreille qui m’entendait me proclamait heureux, l’œil qui me voyait me rendait témoignage.
Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
12 Car je sauvais le pauvre qui implorait du secours, et l’orphelin dénué de tout appui.
ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
13 La bénédiction de celui qui allait périr venait sur moi, je remplissais de joie le cœur de la veuve.
Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14 Je me revêtais de la justice comme d’un vêtement, mon équité était mon manteau et mon turban.
I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
15 J’étais l’œil de l’aveugle, et le pied du boiteux.
Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
16 J’étais le père des pauvres, j’examinais avec soin la cause de l’inconnu.
Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
17 Je brisais la mâchoire de l’injuste, et j’arrachais sa proie d’entre les dents.
Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
18 Je disais: « Je mourrai dans mon nid, j’aurai des jours nombreux comme le sable.
Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
19 Mes racines s’étendent vers les eaux, la rosée passe la nuit dans mon feuillage.
Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
20 Ma gloire reverdira sans cesse, et mon arc reprendra sa vigueur dans ma main. »
Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
21 On m’écoutait et l’on attendait, on recueillait en silence mon avis.
Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
22 Après que j’avais parlé, personne n’ajoutait rien; ma parole coulait sur eux comme la rosée.
Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
23 Ils m’attendaient comme on attend la pluie; ils ouvraient la bouche comme aux ondées du printemps.
De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
24 Si je leur souriais, ils ne pouvaient le croire; ils recueillaient avidement ce signe de faveur.
När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
25 Quand j’allais vers eux, j’avais la première place, je siégeais comme un roi entouré de sa troupe, comme un consolateur au milieu des affligés.
Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
