Psalms 137

1 On the floodis of Babiloyne there we saten, and wepten; while we bithouyten on Syon.

Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

2 In salewis in the myddil therof; we hangiden vp oure orguns.

Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

3 For thei that ledden vs prisoners; axiden vs there the wordis of songis. And thei that ledden awei vs seiden; Synge ye to vs an ympne of the songis of Syon.

Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

4 Hou schulen we singe a songe of the Lord; in an alien lond?

Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

5 If Y foryete thee, Jerusalem; my riyt hond be youun to foryeting.

Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

6 Mi tunge cleue to my chekis; if Y bithenke not on thee. If Y purposide not of thee, Jerusalem; in the bigynnyng of my gladnesse.

Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

7 Lord, haue thou mynde on the sones of Edom; for the dai of Jerusalem. Whiche seien, Anyntische ye, anyntische ye; `til to the foundement ther ynne.

Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

8 Thou wretchid douyter of Babiloyne; he is blessid, that `schal yelde to thee thi yelding, which thou yeldidist to vs.

Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

9 He is blessid, that schal holde; and hurtle doun hise litle children at a stoon.

Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.