Job 17
1 Mi spirit schal be maad feble; my daies schulen be maad schort, and oneli the sepulcre is left to me.
Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
2 Y have not synned, and myn iye dwellith in bittirnessis.
Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
3 Lord, delyuere thou me, and sette thou me bisidis thee; and the hond of ech fiyte ayens me.
Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
4 Thou hast maad the herte of hem fer fro doctryn, `ethir knowyng of treuthe; therfor thei schulen not be enhaunsid.
Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
5 He bihetith prey to felowis, and the iyen of hise sones schulen faile.
Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
6 He hath set as in to a prouerbe of the comyn puple, and his saumple bifor hem.
Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
7 Myn `iye dasewide at indignacioun; and my membris ben dryuun as in to nouyt.
Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
8 Iust men schulen wondre on this thing; and an innocent schal be reisid ayens an ypocrite.
Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
9 And a iust man schal holde his weie, and he schal adde strengthe to clene hondis.
Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
10 Therfor alle `ye be conuertid, and come ye; and Y schal not fynde in you ony wiys man.
Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
11 My daies ben passid; my thouytis ben scaterid, turmentynge myn herte.
Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
12 Tho han turned the nyyt `in to day; and eft aftir derknessis hope liyt.
Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
13 If Y `susteyne, ether suffre pacientli, helle is myn hous; and Y haue arayede my bed in derknessis. (Sheol h7585)
Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. (Sheol h7585)
14 Y seide to rot, Thou art my fadur; and to wormes, Ye ben my modir and my sister.
Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
15 Therfor where is now myn abidyng? and who biholdith my pacience?
Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
