< Luke 15 >

1 Then drew near to him all the publicans and sinners to hear him.
Och till honom gingo allehanda Publicaner och syndare, att de måtte höra honom.
2 And the Pharisees and scribes murmured, saying, This man receiveth sinners, and eateth with them.
Och de Phariseer och Skriftlärde knorrade och sade: Denne undfår syndare, och äter med dem.
3 And he spoke this parable to them, saying,
Då sade han till dem denna liknelsen, sägandes:
4 What man of you having a hundred sheep, if he loseth one of them, doth not leave the ninety and nine in the wilderness, and go after that which is lost, until he findeth it?
Hvilken är den man ibland eder, som hafver hundrade får, och om han tappar bort ett af dem, låter han icke de nio och niotio uti öknene, och går efter det som borto är, tilldess han finner det?
5 And when he hath found [it], he layeth [it] on his shoulders, rejoicing.
Och då han hafver det funnit, lägger han det på sina axlar med glädje.
6 And when he cometh home, he calleth together [his] friends and neighbors, saying to them, Rejoice with me; for I have found my sheep which was lost.
Och när han kommer hem i sitt hus, kallar han tillhopa sina vänner och grannar, och säger till dem: Glädjens med mig; ty jag hafver funnit mitt får, som borttappadt var.
7 I say to you, that likewise joy shall be in heaven over one sinner that repenteth, more than over ninety and nine just persons, who need no repentance.
Jag säger eder, att sammalunda varder ock glädje i himmelen öfver en syndare den sig bättrar, mer än öfver nio och niotio rättfärdiga, som ingen bättring behöfva.
8 Either what woman having ten pieces of silver, if she loseth one piece, doth not light a candle, and sweep the house, and seek diligently till she findeth [it]?
Eller hvad qvinna är, som hafver tio penningar, om hon borttappar en af dem, tänder hon icke upp ljus, och sopar huset, och söker granneliga, tilldess hon finner honom?
9 And when she hath found [it], she calleth [her] friends and [her] neighbors together, saying, Rejoice with me; for I have found the piece which I had lost.
Och då hon funnit hafver, kallar hon tillhopa sina vänner och grannqvinnor, och säger: Glädjens med mig; ty jag hafver funnit min penning, som jag tappat hade.
10 Likewise, I say to you, There is joy in the presence of the angels of God over one sinner that repenteth.
Sammalunda, säger jag eder, varder glädje för Guds Änglom öfver en syndare som sig bättrar.
11 And he said, A certain man had two sons:
Och han sade: En man hade två söner.
12 And the younger of them said to [his] father, Father, give me the portion of goods that falleth [to me]. And he divided to them [his] living.
Och den yngre af dem sade till fadren: Fader, få mig den parten af ägodelarna, som mig tillkommer. Och han bytte ägodelarna dem emellan.
13 And not many days after, the younger son gathered all together, and took his journey into a far country, and there wasted his substance with riotous living.
Och icke många dagar derefter, då den yngre sonen hade lagt all sin ting tillhopa, for han långt bort i främmande land; och der förfor han sina ägodelar, och lefde öfverflödeliga.
14 And when he had spent all, there arose a severe famine in that land; and he began to be in want.
Och sedan han allt förtärt hade, vardt en stor hunger i det landet; och han begynte lida nöd;
15 And he went and joined himself to a citizen of that country; and he sent him into his fields to feed swine.
Och gick bort, och gaf sig till en borgare der i landet; och han sände honom till sin afvelsgård, att han skulle sköta hans svin.
16 And he would fain have filled his belly with the husks that the swine did eat; and no man gave to him.
Då begärade han uppfylla sin buk med draf, der svinen med föddes; och honom gaf ingen.
17 And when he came to himself, he said, How many hired servants of my father have bread enough and to spare, and I am perishing with hunger!
Då besinnade han sig sjelf, och sade: Huru månge mins faders legodränger hafva bröd nog; och jag förgås här i hunger.
18 I will arise and go to my father, and will say to him, Father, I have sinned against heaven, and before thee,
Jag vill stå upp, och gå till min fader, och säga till honom: Fader, jag hafver syndat i himmelen, och för dig.
19 And am no more worthy to be called thy son: make me as one of thy hired servants.
Jag är icke nu värd kallas din son; gör mig såsom en af dina legodränger.
20 And he arose, and came to his father. But when he was yet a great way off, his father saw him, and had compassion, and ran, and fell on his neck, and kissed him.
Och så stod han upp, och kom till sin fader. Och då han ännu långt ifrå var, såg honom hans fader, och begynte varkunna sig öfver honom, och lopp emot honom, föll honom om halsen, och kysste honom.
21 And the son said to him, Father, I have sinned against heaven, and in thy sight, and am no more worthy to be called thy son.
Och sonen sade till honom: Fader, jag hafver syndat i himmelen, och för dig; och är icke värd härefter kallas din son.
22 But the father said to his servants, Bring forth the best robe, and put [it] on him, and put a ring on his hand, and shoes on [his] feet:
Då sade fadren till sina tjenare: Bärer fram den yppersta klädningen, och kläder honom deruti; och får honom en ring på hans hand, och skor på hans fötter.
23 And bring hither the fatted calf, and kill [it]; and let us eat, and be merry:
Och hafver hit den gödda kalfven, och slagter honom; vi vilje äta, och göra oss glad.
24 For this my son was dead, and is alive again; he was lost, and is found. And they began to be merry.
Ty denne min son var död, och hafver fått lif igen; han var borttappad, och är funnen igen. Och de begynte göra sig glad.
25 Now his elder son was in the field: and as he came and drew nigh to the house, he heard music and dancing.
Men den äldre hans son var ute på markene; och när han kom, och nalkades husena, hörde han sjungas och dansas;
26 And he called one of the servants, and asked what these things meant.
Och kallade en af sina tjenare, och frågade honom, hvad det var.
27 And he said to him, Thy brother is come; and thy father hath killed the fatted calf, because he hath received him in health.
Då sade han till honom: Din broder är kommen; och din fader lät slagta den gödda kalfven, att han hafver honom helbregda igen.
28 And he was angry, and would not go in; therefore his father came out, and entreated him.
Då vardt han vred, och ville icke gå in. Då gick hans fader ut, och bad honom.
29 And he answering, said to [his] father, Lo, these many years do I serve thee, neither have I at any time transgressed thy commandment; and yet thou never gavest me a kid, that I might make merry with my friends:
Svarade han, och sade till fadren: Si, jag tjenar dig i så mång år, och hafver aldrig gångit af ditt bud; och du gaf mig aldrig ett kid, att jag måtte göra mig glad med mina vänner.
30 But as soon as this thy son had come, who hath devoured thy living with harlots, thou hast killed for him the fatted calf.
Men sedan denne din son kommen är, som sina ägodelar hafver förtärt med skökor, hafver du till honom slagtat den gödda kalfven.
31 And he said to him, Son, thou art ever with me: and all that I have is thine.
Då sade han till honom: Min son, du äst alltid när mig, och allt det mitt är, det är ditt.
32 It was meet that we should make merry, and be glad: for this thy brother was dead, and is alive again; and was lost, and is found.
Man måste nu glädjas och fröjdas; ty denne din broder var död, och fick lif igen; och var borttappad, och är igenfunnen.

< Luke 15 >