Acts 17
1 Now when they had passed through Amphipolis and Apollonia, they came to Thessalonica, where was a synagogue of the Jews:
Och då de foro genom Amphipolis och Apollonien, kommo de till Thessalonica, der en Judasynagoga var.
2 and Paul, as his custom was, went in unto them, and for three sabbath days reasoned with them from the scriptures,
Der gick Paulus in till dem, efter som hans seder var; och i tre Sabbather talade han för dem utu Skrifterna;
3 opening and alleging, that it behoved the Christ to suffer, and to rise again from the dead; and that this Jesus, whom, [said he], I proclaim unto you, is the Christ.
Förklarade och beviste, att Christus måste lida, och uppstå ifrå de döda; och att denne är Christus Jesus, hvilken jag ( sade han ) förkunnar eder.
4 And some of them were persuaded, and consorted with Paul and Silas; and of the devout Greeks a great multitude, and of the chief women not a few.
Och somlige af dem trodde, och gåfvo sig intill Paulum och Silam; desslikes ock en mägta stor hop af gudfruktiga Greker, och dertill de yppersta qvinnor, väl många.
5 But the Jews, being moved with jealousy, took unto them certain vile fellows of the rabble, and gathering a crowd, set the city on an uproar; and assaulting the house of Jason, they sought to bring them forth to the people.
Då vordo de otrogne Judar fulle med nit, och togo till sig några arga skalkar lös parti; och samlade sig i en rota, och gjorde ett upplopp i staden, trängande sig intill Jasons bus, och ville draga dem derut för folket.
6 And when they found them not, they dragged Jason and certain brethren before the rulers of the city, crying, These that have turned the world upside down are come hither also;
Och då de icke funno dem, drogo de Jason och några bröder till de öfversta i staden, och ropade: Desse, som hela verldena förvilla, äro ock nu hitkomne;
7 whom Jason hath received: and these all act contrary to the decrees of Caesar, saying that there is another king, [one] Jesus.
Och dem hafver Jason hemliga undfängit, och de alle göra emot Kejsarens bud, och säga af en annan Konung, som är Jesus.
8 And they troubled the multitude and the rulers of the city, when they heard these things.
Och de upprette folket, och öfverstarna i staden, som sådant hörde.
9 And when they had taken security from Jason and the rest, they let them go.
Och de anammade en ursäkt af Jason, och af de andra, och släppte dem.
10 And the brethren immediately sent away Paul and Silas by night unto Beroea: who when they were come thither went into the synagogue of the Jews.
Men bröderna släppte straxt om nattena ut Paulus och Silas, och läto dem fara till Berea. När de kommo dit, gingo de in i Judarnas Synagogo;
11 Now these were more noble than those in Thessalonica, in that they received the word with all readiness of mind, examining the scriptures daily, whether these things were so.
Ty de voro de ädlaste ibland dem i Thessalonica; de anammade ordet ganska viljeliga, alla dagar sökande i Skrifterna, om det ock så hade sig.
12 Many of them therefore believed; also of the Greek women of honourable estate, and of men, not a few.
Och månge af dem trodde, och ärliga Grekiska qvinnor och män, väl månge.
13 But when the Jews of Thessalonica had knowledge that the word of God was proclaimed of Paul at Beroea also, they came thither likewise, stirring up and troubling the multitudes.
Men när de Judar i Thessalonica förnummo, att Guds ord vardt ock i Berea af Paulo förkunnadt, kommo de dit, och upprette också der folket.
14 And then immediately the brethren sent forth Paul to go as far as to the sea: and Silas and Timothy abode there still.
Och straxt läto bröderna Paulum ut, att han gick allt intill hafvet; men Silas och Thnotheus blefvo der qvare.
15 But they that conducted Paul brought him as far as Athens: and receiving a commandment unto Silas and Timothy that they should come to him with all speed, they departed.
Men de, som förfordrade Paulum, följde honom till Athen; och de fingo befallning till Silas och Timotheus, att de skulle med hast komma till honom, och foro sina färde.
16 Now while Paul waited for them at Athens, his spirit was provoked within him, as he beheld the city full of idols.
Och då Paulus förbidde dem i Athen, vardt hans ande upptänd i honom, då han såg staden afgudadyrkan undergifven vara.
17 So he reasoned in the synagogue with the Jews and the devout persons, and in the marketplace every day with them that met with him.
Och disputerade han med de Judar och de gudfruktiga uti Synagogon, och på torget, hvar dag, med dem som kommo till honom.
18 And certain also of the Epicurean and Stoic philosophers encountered him. And some said, What would this babbler say? other some, He seemeth to be a setter forth of strange gods: because he preached Jesus and the resurrection.
Och någre Philosophi, nämligade Epicureer och Stoiker, begynte kämpas med honom. Och somlige sade: Hvad vill denne sqvallraren säga? Och somlige sade: Det synes som han ville förkunna några nya gudar; derföre att han förkunnade dem Evangelium om Jesu, och uppståndelsen.
19 And they took hold of him, and brought him unto the Areopagus, saying, May we know what this new teaching is, which is spoken by thee?
Och de togo fatt på honom, och ledde honom på domplatsen, sägande: Måge vi icke veta, hvad denne nye lärdomen är, som du lärer?
20 For thou bringest certain strange things to our ears: we would know therefore what these things mean.
Ty du gifver vår öron ny styck er före; så vilje vi nu veta, hvad det vara skall.
21 (Now all the Athenians and the strangers sojourning there spent their time in nothing else, but either to tell or to hear some new thing.)
Och de af Athen, och alle de främmande som der vistades, aktade på intet annat än att säga eller höra något nytt.
22 And Paul stood in the midst of the Areopagus, and said, Ye men of Athens, in all things I perceive that ye are somewhat superstitious.
Då stod Paulus midt på domplatsen, och sade: I män af Athen, jag ser, att I uti all stycke omgån med vantro;
23 For as I passed along, and observed the objects of your worship, I found also an altar with this inscription, TO AN UNKNOWN GOD. What therefore ye worship in ignorance, this set I forth unto you.
Ty jag hafver gångit omkring, och skådat edor gudsdyrkan, och fann ett altare, derpå skrifvet stod: Dem okända Gudenom. Den I nu dyrken ovetande, honom förkunnar jag eder.
24 The God that made the world and all things therein, he, being Lord of heaven and earth, dwelleth not in temples made with hands;
Gud, som hafver gjort verldena, och allt det deruti är, efter han är Herre öfver himmel och jord, bor han icke uti de tempel, som med händer uppbyggd äro;
25 neither is he served by men’s hands, as though he needed anything, seeing he himself giveth to all life, and breath, and all things;
Ej heller dyrkas med menniskohänder, behöfvandes någon ting, efter han gifver allom lif, anda och allt;
26 and he made of one every nation of men for to dwell on all the face of the earth, having determined [their] appointed seasons, and the bounds of their habitation;
Och hafver gjort allt menniskoslägtet af ett blod, till att bo på hela jordene, och satt dem före beskärda tider, och skickat huru vidt och långt de bo skola;
27 that they should seek God, if haply they might feel after him, and find him, though he is not far from each one of us:
På det att de skola söka Herran, om de måtte kunna kännan och finnan, ändock han är icke långt ifrå hvarjom och enom af oss.
28 for in him we live, and move, and have our being; as certain even of your own poets have said, For we are also his offspring.
Ty i honom lefve vi, röroms och hafve varelse; såsom ock någre af edra Poeter sagt hafva: Ty vi äre ock hans slägte.
29 Being then the offspring of God, we ought not to think that the Godhead is like unto gold, or silver, or stone, graven by art and device of man.
Äre vi nu Guds slägte, så skole vi icke tänka att Gudomen är lik vid guld och silfver, eller stenar konsteliga uthuggna, eller vid menniskors fund.
30 The times of ignorance therefore God overlooked; but now he commandeth men that they should all everywhere repent:
Och ändock Gud hafver öfversett härtilldags sådana fåvitskhets tid, förkunnar han dock nu menniskomen, att alle allestäds skola bättra sig.
31 inasmuch as he hath appointed a day, in the which he will judge the world in righteousness by the man whom he hath ordained; whereof he hath given assurance unto all men, in that he hath raised him from the dead.
Ty han hafver satt en dag före, på hvilken han skall döma jordenes krets med rättfärdighet, genom den man i hvilkom han det beslutit hafver, gifvandes allom trona före, i det han honom uppväckt hade ifrå de döda.
32 Now when they heard of the resurrection of the dead, some mocked; but others said, We will hear thee concerning this yet again.
Då de hörde nämnas de dödas uppståndelse, gjorde somlige der gack af, och somlige sade: Vi vilje än yttermera höra dig derom.
33 Thus Paul went out from among them.
Och så gick Paulus ut ifrå dem.
34 But certain men clave unto him, and believed: among whom also was Dionysius the Areopagite, and a woman named Damaris, and others with them.
Och någre män höllo sig intill honom, och trodde; ibland hvilka var Dionysius, en af Rådet, och en qvinna, benämnd Damaris, och andre med dem.
