Job 3
1 After this Job began speaking, cursing the day of his birth.
Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
2 He said,
Utbrast, och sade:
3 “Wipe out the day I was born, and the night when it was announced that a boy had been conceived.
Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
4 Turn that day to darkness. God above should not remember it. Don't let light shine on it.
Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
5 Take it back, darkness and death-shadow. A black cloud should overshadow it. It should be as terrifying as the darkness of an eclipse during the day.
Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
6 Blot out that night as if it never existed. Don't count it on the calendar. Don't let it have a day in any month.
Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
7 Let that night be childless, with no sounds of happiness heard.
Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
8 Those who place curses on certain days should curse it, those who have the power to raise Leviathan.
De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
9 Its early morning stars should stay dark. Looking for light, may none come, may it not see the glimmer of dawn
Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
10 for it did not shut my mother's womb to prevent me from seeing trouble.
Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
11 Why wasn't I stillborn? Why didn't I die at birth?
Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
12 Why was there a lap for me to lie on, or breasts for me to suck?
Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
13 For now I would be lying down in peace. I would be sleeping and at rest,
Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
14 along with the kings of this world and their officials whose palaces now lie in ruins,
Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
15 or with noblemen who collected gold and filled their houses with silver.
Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
16 Why wasn't I a miscarriage, buried in secret, a baby who never saw the light?
Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.
17 There in the grave the wicked give no more trouble, and those whose strength is gone have their rest.
Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.
18 There prisoners take it easy—they don't hear the commands of their oppressors.
Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.
19 Both small and great are there, and slaves are freed from their masters.
Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.
20 Why does God give life to those who are suffering, living bitterly miserable lives,
Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;
21 those who are waiting for death that does not come and who are looking for death more desperately than hunting for treasure?
(De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;
22 They're so incredibly happy when the reach the grave!
De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )
23 Why is light given to someone who doesn't know where they're going, someone God has fenced in?
Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?
24 My groans are the bread I eat; my raging tears are the water I drink.
Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.
25 For all that I feared has happened to me; everything that I dreaded has come upon me.
Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.
26 I have no peace, no quiet, no rest. All that comes is rage.”
Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.
