Job 14
1 Life is short and full of trouble,
Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;
2 like a flower that blooms and withers, like a passing shadow that soon disappears.
Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.
3 Do you even notice me, God, and why do you have to drag me to court?
Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.
4 Who can bring something clean of what is unclean? No one.
Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?
5 You have determined how long we shall live—the number of months, a time limit on our lives.
Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.
6 So leave us alone and give us some peace—so like a laborer we could enjoy a few hours of rest at the end of the day.
Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.
7 Even a tree that's cut down has the hope of sprouting again, of sending up shoots and continuing to live.
Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.
8 Even though its roots grow old in the earth, and its stump dies in the ground,
Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;
9 just a trickle of water will make it bud and grow branches like a young plant.
Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.
10 But human beings die, their strength dwindles away; they perish, and where are they then?
Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?
11 Like water evaporating from a lake and a river that dries up and disappears,
Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;
12 so human beings lie down and don't get up again. Until the heavens cease to exist they will not awake from their sleep.
Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.
13 I wish you would hide me in Sheol; conceal me there until your anger is gone. Set a definite time for me there, and remember me! (Sheol h7585)
Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)
14 Will the dead live again? Then I would have hope through all my time of trouble until my release comes.
Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;
15 You would call and I would answer you; you would long for me, the being that you made.
Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:
16 Then you would look after me and wouldn't be watching me to see if I sinned.
Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.
17 My sins would be sealed up in a bag and you would cover my guilt.
Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.
18 But just as the mountains crumble and fall, and the rocks tumble down;
Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;
19 as water wears away the stones, as floods wash away the soil, so you destroy the hope people have.
Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.
20 You continually overpower them and they pass away; you distort their faces in death and send them away.
Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.
21 Their children may become important or fall from their positions, but they don't know or see any of this.
Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.
22 As people die they only know their own pain and are sad for themselves.”
Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.
