Romans 9
1 I speak the truth in Christ; I am not lying, as confirmed by my conscience in the Holy Spirit.
Jag säger sanningen i Christo, och ljuger icke; som mitt samvete bär mig der vittne till i dem Helga Anda;
2 I have deep sorrow and unceasing anguish in my heart.
Att jag hafver ena stora sorg, och idkeliga pino i mitt hjerta.
3 For I could wish that I myself were cursed and cut off from Christ for the sake of my brothers, my own flesh and blood,
Ty jag hafver sjelfver önskat mig bortkastad ifrå Christo, för mina bröders skull, som mig köttsliga skylde äro;
4 the people of Israel. Theirs is the adoption as sons; theirs the divine glory and the covenants; theirs the giving of the law, the temple worship, and the promises.
Hvilke äro af Israel, hvilkom barnaskapet tillhörer, och härligheten, och förbundet, och lagen, och Gudstjensten, och löften;
5 Theirs are the patriarchs, and from them proceeds the human descent of Christ, who is God over all, forever worthy of praise! Amen. (aiōn g165)
Hvilkas äro fäderna, der Christus af födder är, på köttsens vägnar; hvilken är Gud öfver all ting, lofvad evinnerliga. Amen. (aiōn g165)
6 It is not as though God’s word has failed. For not all who are descended from Israel are Israel.
Detta säger jag icke fördenskull, att Guds ord äro omintet vorden; ty de äro icke alle Israeliter, som äro af Israel;
7 Nor because they are Abraham’s descendants are they all his children. On the contrary, “Through Isaac your offspring will be reckoned.”
Icke äro de heller alle söner, att de äro Abrahams säd; utan i Isaac skall dig kallas säden;
8 So it is not the children of the flesh who are God’s children, but it is the children of the promise who are regarded as offspring.
Det är: Icke äro de Guds barn, som äro barn efter köttet, utan de som äro barn efter löftet, de varda räknade för säd.
9 For this is what the promise stated: “At the appointed time I will return, and Sarah will have a son.”
Ty detta är löftesordet: Jag skall komma i denna tiden; och Sara skall hafva en son.
10 Not only that, but Rebecca’s children were conceived by one man, our father Isaac.
Och icke allenast det; utan ock Rebecka vardt en gång hafvandes af Isaac, vårom fader.
11 Yet before the twins were born or had done anything good or bad, in order that God’s plan of election might stand,
Ty förr än barnen voro född, och hade hvarken godt eller ondt gjort (på det Guds uppsåt skulle blifva ståndandes efter utkorelsen, icke för gerningarnas skull, utan af kallarens nåde),
12 not by works but by Him who calls, she was told, “The older will serve the younger.”
Vardt denne sagdt: Den större skall tjena dem mindre;
13 So it is written: “Jacob I loved, but Esau I hated.”
Såsom skrifvet är: Jacob älskade jag men Esau hatade jag.
14 What then shall we say? Is God unjust? Certainly not!
Hvad vilje vi då säga? Är Gud orättfärdig? Bort det.
15 For He says to Moses: “I will have mercy on whom I have mercy, and I will have compassion on whom I have compassion.”
Ty han säger till Mosen: Hvilkom jag är nådelig, honom är jag nådelig; och öfver hvilken jag förbarmar mig, öfver honom förbarmar jag mig.
16 So then, it does not depend on man’s desire or effort, but on God’s mercy.
Så står det nu icke till någors mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhertighet.
17 For the Scripture says to Pharaoh: “I raised you up for this very purpose, that I might display My power in you, and that My name might be proclaimed in all the earth.”
Ty Skriften säger till Pharao: Dertill hafver jag uppväckt dig, att jag skall bevisa mina magt på dig; och att mitt Namn skall varda förkunnadt i all land.
18 Therefore God has mercy on whom He wants to have mercy, and He hardens whom He wants to harden.
Så förbarmar han nu sig öfver hvem han vill, och hvem han vill, förhärdar han.
19 One of you will say to me, “Then why does God still find fault? For who can resist His will?”
Så må du säga till mig: Hvad skyllar han då oss? Ho kan stå emot hans vilja?
20 But who are you, O man, to talk back to God? Shall what is formed say to Him who formed it, “Why did You make me like this?”
O menniska, ho äst du som vill träta med Gud? Icke säger det ting, som gjordt är, till sin mästare: Hvi hafver du gjort mig sådana?
21 Does not the potter have the right to make from the same lump of clay one vessel for special occasions and another for common use?
Hafver icke en pottomakare magt att göra af en klimp ett kar till heder, och det andra till vanheder?
22 What if God, intending to show His wrath and make His power known, bore with great patience the vessels of His wrath, prepared for destruction?
Derföre, då Gud ville låta se vredena, och kungöra sina magt, hafver han med stor tålsamhet lidit vredsens kar, som äro tillredd till fördömelse;
23 What if He did this to make the riches of His glory known to the vessels of His mercy, whom He prepared in advance for glory—
På det han skulle kungöra sina härlighets rikedom på barmhertighetenes kar, som han hafver tillredt till härlighet;
24 including us, whom He has called not only from the Jews, but also from the Gentiles?
Hvilka han ock kallat hafver, nämliga oss, icke allenast af Judomen, utan ock af Hedningomen;
25 As He says in Hosea: “I will call them ‘My People’ who are not My people, and I will call her ‘My Beloved’ who is not My beloved,”
Såsom han ock säger genom Oseas: Det som icke var mitt folk, det skall jag kalla mitt folk; och den mig intet kär var, skall jag kalla min kära.
26 and, “It will happen that in the very place where it was said to them, ‘You are not My people,’ they will be called ‘sons of the living God.’”
Och det skall ske, att der som hafver varit sagdt till dem: I ären icke mitt folk; der skola de varda kallade lefvandes Guds barn.
27 Isaiah cries out concerning Israel: “Though the number of the Israelites is like the sand of the sea, only the remnant will be saved.
Men Esaias ropar för Israel: Om talet på Israels barn än vore som sanden i hafvet, så skola dock de igenlefde varda salige.
28 For the Lord will carry out His sentence on the earth thoroughly and decisively.”
Ty han skall väl låta förderfva dem, och dock likväl stilla det förderfvet till rättfärdighet; ty Herren skall stilla förderfvet på jordene.
29 It is just as Isaiah foretold: “Unless the Lord of Hosts had left us descendants, we would have become like Sodom, we would have resembled Gomorrah.”
Och såsom Esaias sade tillförene: Hade icke Herren Zebaoth igenleft oss säd, då hade vi varit såsom Sodoma, och lika som Gomorra.
30 What then will we say? That the Gentiles, who did not pursue righteousness, have obtained it, a righteousness that is by faith;
Hvad vilje vi då säga? Det säge vi: Hedningarna, som icke farit hafva efter rättfärdighetene, de hafva fått rättfärdigheten; den rättfärdighet menar jag, som af trone kommer.
31 but Israel, who pursued a law of righteousness, has not attained it.
Men Israel, som for efter rättfärdighetenes lag, kom icke till rättfärdighetenes lag.
32 Why not? Because their pursuit was not by faith, but as if it were by works. They stumbled over the stumbling stone,
Hvarföre? Derföre att de icke sökte det af trone, utan såsom af lagsens gerningar; ty de stötte sig på förtörnelsestenen;
33 as it is written: “See, I lay in Zion a stone of stumbling and a rock of offense; and the one who believes in Him will never be put to shame.”
Såsom skrifvet är: Si, jag lägger i Zion en förtörnelsesten, och ena förargelseklippo: och hvar och en som tror på honom, skall icke komma på skam.
